Hittade en till vishetshistoria här som jag tyckte var så fin att jag bara ville översätta den och dela den här: Skriven av Mingqing Xu

Ett djupt rum. Skymningen sänker sig mjukt över trägolvet i meditationshallen. Utanför får kvällsvinden bambuns blad att röra sig med ett stilla, nästan ohörbart sus. De faller, virvlar en kort stund och kommer sedan till ro på marken. Ingen stoppar dem. Ingen ber dem att stanna. Det är ett tillstånd av fullständig närvaro – och ändå är det just denna stillhet inom oss själva som vi har så svårt att finna i det moderna livet.

Det var en sådan kväll som den unge munken Yangshan trädde fram inför sin mästare Hong’en. Vardagens frågor tyngde honom, och därför ställde han den fråga som nog talar till oss alla:

”Mästare, varför är det så svårt för oss människor att verkligen och snabbt lära känna oss själva?”

Hong’en lät blicken vila i rummets tomhet, log milt och svarade med en liknelse:

”Föreställ dig ett hus. Huset har sex öppna fönster. Inne i huset sitter en vild apa som oupphörligt hoppar från vänster till höger. Utanför fönstren, i öster, väster, söder och norr, dyker plötsligt andra apor upp och ropar på den. Apen därinne reagerar genast: den springer till varje fönster där ett rop hörs och skriker ivrigt tillbaka. Så fortsätter spelet utan uppehåll – vid alla sex fönster ropas det och besvaras. Mitt i detta oroliga kaos av apor, både inne och ute… hur ska man då kunna urskilja vem som egentligen är husets herre?”

Yangshan förstod genast. Mästaren talade inte om djur, utan om arkitekturen i vårt eget sinne. De sex fönstren symboliserar våra sex sinnen: syn, hörsel, lukt, smak, känsel och vårt rastlösa tänkande. I det moderna vardagslivet sköljer ständigt nya intryck (de yttre aporna) över oss: notiser på mobilen, att-göra-listor, visuella intryck och andra människors åsikter. Vårt inre sinne hoppar som den instängda apan från det ena fönstret till det andra, reagerar, värderar och går helt upp i det som sker utanför oss.

Men Yangshan sökte en djupare sanning och frågade vidare:

”Jag förstår. Men vad händer när den inre apan, genom meditationens övning, äntligen somnar – och de yttre intrycken ändå finns kvar, när de fortfarande knackar på fönstren? Hur förhåller vi oss då till världen?”

Då reste sig mästare Hong’en ordlöst från sin plats, gick fram till Yangshan, tog hans hand och började, med stor livfullhet och sprudlande glädje, gestikulera medan han sade:

”Det är som en fågelskrämma på ett fält. Den står bara där för att hindra fåglarna från att äta säden. Den rör sig inte av egen vilja, den ingriper inte och den dömer inte fåglarna. Det är som om en människa av trä betraktade blommor och fåglar: Vad spelar det för roll att världen omger oss med alla sina illusioner, så länge vi inte håller fast vid dem? Till slut passerar allt bara förbi.”

I det ögonblicket, i hallens mjuka skymningsljus, upplevde Yangshan en djup klarhet. Hans sinne blev lika stilla som rummet omkring dem.