Det här är en berättelse av Osho:

Det finns bara en absolut väg till sanningen.

Enkelt uttryckt handlar den om att ta avstånd från kroppen och tänkandet. Att vara medveten om sig själv och iaktta utan att döma sig själv, utan att värdera något, utan någon aktivitet från något håll.

Att vara som en spegel som inte gör något annat än att spegla.

Detta är den absoluta vägen och också den enda verkliga vägen. Tusentals andra vägar föreslås, men de leder inte till sanningen, utan någon annanstans …

Om någon till exempel reciterar Buddhas namn … Gautama Buddha blev inte en Buddha för att han reciterade sitt eget namn. Han följde den absoluta vägen.

Han valde en ovanlig situation, eftersom han inte hade någon mästare. Han snubblade och irrade omkring i sex år, från dörr till dörr, från mästare till mästare, men inget tillfredsställde hans längtan.

Mästarna talade om stora saker, men han kunde inte se att något verkligen hade hänt dem. De var som papegojor som bara upprepade visdomar. De var goda elever, men inte erfarna, visa människor.

Efter sex års ständig och ansträngande sökande satte han sig en fullmånenatt under ett träd nära Bodhgaya (en liten stad i Indien). Sökandet hade gjort honom helt utmattad.

Vägen till hans upplysning missförstods helt av eleverna. De insåg inte att han helt enkelt var så trött på att söka, att han hade fått nog och tänkte:
”Jag har dragit mig tillbaka från världen, nu lämnar jag också själva sökandet. Jag är så trött. Jag vill inte göra någonting alls längre.”

Utmattad sitter Buddha under ett träd – och blir upplyst
Den natten sov han för första gången på sex år utan spänning, utan bekymmer och helt fridfullt. Någon gång öppnade han ögonen och den sista morgonstjärnan hade just försvunnit från himlen.

Han såg stjärnan försvinna – han ville inget mer, han sökte inget mer, inte ens sanning, ingen upplysning … och plötsligt blev han en spegel.

I den spegel där stjärnan försvann från himlen, i den spegeln försvann allt annat också. Han blev upplyst, inte för att han sökte det, utan i det ögonblick då han släppte allt sökande.

Varje sökande, varje längtan tillhör tänkandet, och det är det enda hindret.

Vad är alltså den yttersta vägen, DEN STORA VÄGEN?
Att lösgöra sig från tänkandet och kroppen. Dessa två är dina fängelser. När du fått mer avstånd – mer och mer, längre och längre – ser du plötsligt att du består av ren medvetenhet.

Din medvetenhet hade hållits fast i en viss form av kropp och tänkande. Du har varit fången i detta i århundraden. Du behöver bara ett enda ögonblick bortom detta, och hjärtat börjar slå i en ny glädje.

En dans stiger upp inom dig. Livet blir en fest, en högtid som förnyas i varje ögonblick. Nu är du inte längre en fånge eller slav. Du är själva friheten.