![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Att se sig själv med distans...
…är att se sig själv som man är.
Ibland, eller ganska ofta nu för tiden, händer det att jag sitter och gör något (som att till exempel teckna på datorn, skriva, eller vad som helst egentligen) och helt plötsligt är det som att mitt "sinne" tar ett steg tillbaka, och ser på sig själv, och det jag gör, mina tankar, och så vidare med distans. Nästan som att det känns som att man betraktar allt "utifrån"… och i samma stund så lättar det, om jag till exempel har haft en tung sinnesstämning, eller varit inne i mina tankar ganska mycket.
En avslappnad klarhet uppstår inombords i stället.
Det är något liknande som när man helt plötsligt (under meditation, eller annat) upptäcker en ganska subtil, och tyst tankeström som man knappt visste existerade där inne i ens huvud. Man var så identifierad med tanken att man inte ens visste att den tänktes.
Och i samma stund som man ser tankeströmmen "utifrån", så tystnar den helt.
Som att man genom betraktelsen,
skapar klarhet,
skapar tystnad,
skapar lugn,
och inre frid.
Det är ett skönt, och fint varande, när det väl inträffar.😊
#0:
Det där är en helt vanlig upplevelse när man mediterar, en sorts perspektivskifte. Man växlar skifte från att vara inne i tanken till att se tanken. Då identifierar man sig inte med tanken längre.
Det är inte själva betraktelsen som skapar stillhet, utan upphörandet av identifikationen. Om man slutar att ge tankar betydelse och inte identifierar sig med den, då uppstår klarhet och stillhet av sig själv.
#0:
Det skrev du fint 💚
Ja, ibland räcker det att se
Och då förändras något av sig självt 😊
#0: Fint 💚
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#1:
Jo, så är det.🤔😊
#2, #3:
Tack ❤️
Starta ny diskussion