Jag tänker att många som insjuknar i psykoser, eller på annat sätt börjar höra eller se sådant som inte finns (bara är i huvudet, alltså hallucinera) till en början tolkar dessa hallucinationer som något medialt, eller andligt. Det är egentligen ganska förståeligt… och något som jag själv gjorde när jag insjuknade i min första, stora psykos.

Vad man sedan kan upptäcka dock, till exempel när man börjar tillfriskna, är att dessa hallucinationer bara var ett "abnormt sinnestillstånd". Man blev alltså så omedveten så att man tappade all distans till sina tankar och känslor, så att man uppfattade dem som fysiskt riktiga.

Man kan säga att all distans mellan tanken, och tänkaren (det "personliga medvetandet") krympte till något som under 1 %, alltså distansen mellan tänkaren och tanken försvann nästan helt. Sedan när man blev friskare igen, så börjar man åter igen se sinnesinnehållet med mer distans igen, och kan tydligt se att det bara var just sinnesinnehåll.

Nu är detta ingen vetenskaplig förklaring, utan mer av hur man kan uppleva saken.

Kanske går det också att dra likhetstecken mellan denna omedvetenhet, och det följande abnorma sinnestillståndet, med mer vardagliga tillstånd. När man är till exempel långvarigt arg, eller upprörd så kan man också till slut börja märka att man tappade den sunda, naturliga distansen till sina tankar och känslor. Man märker knappt längre att man tänker… Man mer blir tänkt, och är inte riktigt längre den som tänker.

När sedan denna distans ökar igen, och man blir mer medveten, och känner mer utav den medföljande friden… Så släpper ilskan gradvis. Detta är något man tydligt kan börja märka när man till exempel börjar att meditera. Man kan märka att meditationen får en att återställa den naturliga distansen till sinnesinnehållet, med andra ord så blir man mer medveten åter igen.

Detta kan man såklart applicera på alla "negativa" sinnestillstånd, så som bitterhet, irritation, frustration, och kanske till och med ledsamhet. Men, tricket är att inte kämpa emot sina inre tillstånd. Man får hitta en balans av att inte trycka undan, och stänga av. Men heller inte ta ut sin ilska, bitterhet, eller liknande på omgivningen.

Det är inte alltid en lätt balansgång. Men med ökad inre medvetenhet, och med "övning" så går det lättare och lättare att balansera sina inre tillstånd. Det blir lättare att upptäcka när man hamnar i ett, vilket leder till att man snabbare "kommer ur" dem igen, eftersom själva upptäckandet i sig redan är att bli, eller förbli något medveten.

Tillslut ökar medvetenheten, generellt sett, så pass mycket att den inre friden är det huvudsakliga, och dessa abnorma, "negativa" sinnestillstånd blir det sekundära. I ens centrum förblir man, oskakat, denna frid, och medvetenhet.

Och allt det där andra hamnar i periferin, utkanten av ens vara.

Man kan säga att man åter igen har blivit medveten om "himmelriket på insidan". Vilket bara är en metafor för den oskakade, inre friden, som aldrig riktigt överskuggas igen.