Oh, vilken fin text.😍

"Nä, man får ju inte ta någonting
med sig här ifrån.
När den dagen kommer.
Inte ens kroppen.
Allt lämnas kvar."

Ja, allting är på låns…som Di Leva en gång sade.
Allt man kan förlora, är inte en själv.
Hur skulle man kunna förlora sig själv?
Det är som att himlen skulle säga; jag är rädd att förlora mig själv. Himlen kan bara täckas, av ett tjockt lager av moln…och bakom molnen lyser solen som alltid med sitt ljus…🌤️
På en klarblå himmel…😊..

#1: Vackert 🦋 och tack 🙃

Och ändå vill vi ha mer, mänsklighetens girighet skyr inga gränser.
Överskuggar sig själv, källan till allt liv.

Tänkvärda meningar, som vanligt Stjärnskott.😊😉

#3: Man skulle kunna tänka att

• källan till allt liv* är ett tveäggat svärd i människans händer.
  Tack Gråeld. 🌺

#4
Ja, du fann sannerligen rätt ord " det tveäggade svärdet".

#0:

Det var en fin text av dig igen. Bilden är också fin.👍 Ja, så är det, man kan varken ta med sig hunden, kroppen, jaget, allt som man äger och inte ens kunskapen som man har eller sina minnen.

Det får mig att tänka på en historia som Osho berättade om kejsaren Wu och Bodhidharma. Wu sa till Bodhidharma att han har spenderat en förmögenhet för att bygga buddhistiska tempel och sprida ut buddhismen till folket och frågade Bodhdharma vad hans belöning i himlen kommer att vara.

Bodhidharma svarade att han kommer att brinna i helvetet, för han har inte gjort något annat än att försöka att överföra hans rikedomar till himlen. Lite som att ta med sig hunden. 😄

Att döden är en utmaning sa redan Don Juan till Castaneda och det är döden som gör livet till en medveten tid.

I en av Castanedas böcker finns en dikt som handlar om det som du skriver. Den är av Jose Gorostizas. Du kommer säkert att gilla den:

"O vilken blind glädje,
vilken hunger att förbruka
luften vi andas,
munnen, ögat, handen.

Vilken brännande lust
att tömma oss helt
i ett enda skratt.

O denna fräcka, förolämpande död,
som mördar oss på långt avstånd
över den njutning vi finner i att dö
för en kopp te…
för en svag smekning."

#6: Ja, den texten når långt in. Väldigt fint skrivet om den dubbelhet som dvälgs bakom rädslan….. den självklara vägen…. mot ….tidens slut…❤️

#7:

Jag tänkte väl att du kommer att gilla den. 😊

Ja… det enda vi egentligen kan räkna med är döden.
Tänker, vilket fängelse…att behöva leva för evigt.
Att inte kunna "gå vidare"…att inte få lämna sig helt till gud.
Att vi kan räkna våra dagar, vår tid här….kanske är mer en gåva, än ett "straff"..?

#2:

🤗

#9: Jo, så kan det absolut vara.
Träffade en mycket gammal kvinna för många år sedan. Hon berättade om sitt liv…… och nu skulle hon fylla 102 år….. Hon sa: Försök inte bli som jag. Jag har ingen i livet kvar.
Det grep tag i mig.

#10:

Förstår att man blir berörd då.🌻

#0: Fin text, tack för den. Och vilken vacker bild 😊

#12: Tack! 🌼