Att ge upp / en vishetshistoria
Det här är en vishetshistoria av Osho:
En man var mycket intresserad av självinsikt och meditation. Hela hans sökande handlade om att hitta en mästare som kunde lära honom meditation. Han gick från den ena mästaren till den andra, men ingenting hände.
Utmattad av sökandet
Åren gick, han blev trött och djupt utmattad. Då sade en dag någon till honom:
”Om du vill hitta en verklig mästare måste du gå till Himalaya.
Där bor en gammal mästare i en okänd del av bergen. Du måste leta efter honom. En sak är säker: han finns, och han är där.
Ingen vet exakt var, för han går alltid ännu djupare in i bergen när någon hittar honom.”
Sök hjälp – men det finns ingen adress
Sökaren började bli gammal, så han samlade allt sitt mod och förberedde sig för resan. För att tjäna ihop pengar till resan var han tvungen att arbeta i två år. Sedan gav han sig av.
Han red på kameler och hästar, och sedan fortsatte han till fots. Till slut nådde han Himalaya.
Människorna sade:
”Ja, vi har hört talas om den gamle mannen. Han är mycket gammal, ingen vet hur gammal han egentligen är – kanske 300 år eller till och med 500. Ingen vet säkert. Han bor någonstans, men platsen kan vi inte beskriva. Ingen vet exakt var du kan hitta honom, men han finns.
Om du söker honom tillräckligt intensivt kommer du att hitta honom.”
Misslyckat sökande – utmattad till döds
Mannen sökte och sökte och sökte. I två år strövade han omkring i Himalaya. Han var trött och utmattad, utmattad till döds. Han levde på vilda frukter, gräs och blad.
Han var helt utmärglad. Men han var fortfarande fast besluten att hitta denne man. Även om det skulle döda honom, var det värt det.
Och faktiskt: en dag såg han en liten gräshydda. Han var så trött att han inte ens kunde gå längre. Han kröp fram till hyddan. Det fanns ingen dörr. Han tittade in – ingen var där.
Inte bara var hyddan tom, den såg också ut som om ingen hade bott där på många år.
Hängivenhet kommer med uppgivandet
Du kan föreställa dig vad som hände med mannen. Han föll till marken.
Ur djup utmattning sade han:
”Jag ger upp.”
Så låg han där, kände solen och den svala brisen som kom från Himalaya. För första gången var han så lycklig som han aldrig tidigare hade varit. Plötsligt kände han sig full av ljus.
Plötsligt försvann alla tankar, plötsligt bars han in i en annan upplevelse – helt utan anledning, för han hade inte gjort någonting.
Då blev han medveten om att någon lutade sig över honom. Han öppnade ögonen. Det var en mycket gammal man.
Den gamle mästaren log och sade:
”Så du har kommit. Vill du fråga mig något?”
Mannen sade:
”Nej.”
Då skrattade den gamle mannen, ett djupt skratt från magen som ekade genom hela dalen. Han sade:
”Vet du nu vad meditation är?”
”Ja.”
Att ge upp leder till väsendets grund
Vad hade hänt?
”Jag ger upp” – den meningen kom från väsendets djupaste grund. Just genom detta totala uppgivande försvann alla målinriktade ansträngningar och bemödanden.
”Jag ger upp.”
I det ögonblicket var sökaren inte längre samma person. Lyckan regnade över honom.
Han var stilla, han var ingen, och han rörde vid det yttersta lagret av icke‑vara inom sig.
Då visste han vad meditation är.
Rom byggdes inte på en dag.
Inte våra vägar heller.
Klarheten kommer när vi är mogen för att ge upp.
En lärorik visdomshistoria. 🙂
#1:
Ja, där sa du det. Man måste vara mogen för att ge upp. Man binder en massa energier genom att ständigt ha ett mål framför ögonen, genom att sträva, anstränga sig och klamra sig fast i att nå målet.
Ger man upp, frisätter man alla dessa bundna energier. Men som sagt måste det komma från väsendets djupaste grund. Om man säger att man ger upp bara för att man vet att om man ger upp kan man nå vad man vill ha, har man inte givit upp på riktigt. Då var man ännu inte mogen och har bara lurat sig själv.
Väldigt fin berättelse.
Att ge upp
Är att öppna dörren
Till …………..❤️
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#3:
Exakt! 😊
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Det är en vis och fin berättelse 😊
#5:
Ja, Oshos historier är mest bra. 😊
Osho skriver också om Buddhas upplysning. Han blev också upplyst för att han gav upp:
Det finns bara en absolut väg till sanningen.
Enkelt uttryckt handlar den om att ta avstånd från kroppen och tänkandet. Att vara medveten om sig själv och iaktta utan att döma sig själv, utan att värdera något, utan någon aktivitet från något håll.
Att vara som en spegel som inte gör något annat än att spegla.
Detta är den absoluta vägen och också den enda verkliga vägen. Tusentals andra vägar föreslås, men de leder inte till sanningen, utan någon annanstans …
Om någon till exempel reciterar Buddhas namn … Gautama Buddha blev inte en Buddha för att han reciterade sitt eget namn. Han följde den absoluta vägen.
Han valde en ovanlig situation, eftersom han inte hade någon mästare. Han snubblade och irrade omkring i sex år, från dörr till dörr, från mästare till mästare, men inget tillfredsställde hans längtan.
Mästarna talade om stora saker, men han kunde inte se att något verkligen hade hänt dem. De var som papegojor som bara upprepade visdomar. De var goda elever, men inte erfarna, visa människor.
Efter sex års ständig och ansträngande sökande satte han sig en fullmånenatt under ett träd nära Bodhgaya (en liten stad i Indien). Sökandet hade gjort honom helt utmattad.
Vägen till hans upplysning missförstods helt av eleverna. De insåg inte att han helt enkelt var så trött på att söka, att han hade fått nog och tänkte:
”Jag har dragit mig tillbaka från världen, nu lämnar jag också själva sökandet. Jag är så trött. Jag vill inte göra någonting alls längre.”
Utmattad sitter Buddha under ett träd – och blir upplyst
Den natten sov han för första gången på sex år utan spänning, utan bekymmer och helt fridfullt. Någon gång öppnade han ögonen och den sista morgonstjärnan hade just försvunnit från himlen.
Han såg stjärnan försvinna – han ville inget mer, han sökte inget mer, inte ens sanning, ingen upplysning … och plötsligt blev han en spegel.
I den spegel där stjärnan försvann från himlen, i den spegeln försvann allt annat också. Han blev upplyst, inte för att han sökte det, utan i det ögonblick då han släppte allt sökande.
Varje sökande, varje längtan tillhör tänkandet, och det är det enda hindret.
Vad är alltså den yttersta vägen, DEN STORA VÄGEN?
Att lösgöra sig från tänkandet och kroppen. Dessa två är dina fängelser. När du fått mer avstånd – mer och mer, längre och längre – ser du plötsligt att du består av ren medvetenhet.
Din medvetenhet hade hållits fast i en viss form av kropp och tänkande. Du har varit fången i detta i århundraden. Du behöver bara ett enda ögonblick bortom detta, och hjärtat börjar slå i en ny glädje.
En dans stiger upp inom dig. Livet blir en fest, en högtid som förnyas i varje ögonblick. Nu är du inte längre en fånge eller slav. Du är själva friheten.
Översättning ur Oshos "The Original Man #6"
#7:
Vilken bra historia om Buddha. Jag har börjat läsa om en bok om Buddha…som en roman, men om hans liv.
Det var dock några månader sedan jag läste i den.
#8:
Eller hur? 😊
Starta ny diskussion