Jag kom nyligen över en föreläsning
där talaren hävdade
att de som styr världen
besitter djup andlig kunskap.

Det fick mig att fundera.

Vad menar vi egentligen
med andlig kunskap?

Är det förmågan att manipulera?
Att kontrollera?
Att påverka människors tankar?
Att utöva makt över andra?

För mig är det snarare tecken
på dess motsats.

Ett tecken
på andlig okunskap.
Omedvetenhet.
Och identifikation med egot.

För om frukten är
krig,
manipulation,
kontroll,
övervakning,
maktbegär,
splittring
och dominans,

så är det inget tecken
på andlig kunskap.

Andlig kunskap är för mig
förståelsen av en djupare verklighet
bortom den rent fysiska världen.

En form av visshet
som växer fram genom
direkt erfarenhet,
självinsikt,
klarhet,
enhet
och genomskådandet av egot.

Och frukten av sådan kunskap
ser annorlunda ut.

Mer ödmjukhet.
Mer kärlek.
Mer medkänsla.
Mindre ego.
Mindre behov av kontroll.
Mindre behov av makt över andra.

Därför har jag svårt att förstå
varför makteliter så ofta tillskrivs
en hög andlig nivå
när deras handlingar
pekar i motsatt riktning.

Vad som snarare tyder på
att egot fortfarande står i centrum.

Och därför får jag heller inget intryck
av djup andlig insikt
när jag hör sådana resonemang.

Jag hör mest teorier
om makt,
kontroll,
manipulation,
symboler
och ockultism.

Men inget
som påminner om den sortens insikter
som mystiker,
zenmästare
och andra kontemplativa traditioner
har talat om genom historien.

Många av dem skulle snarare säga
att den som är upptagen av
att kontrollera andra människor
inte har förstått vad andlighet är.

De skulle inte se
manipulation och dominans
som uttryck för andlig kunskap,
utan som uttryck för rädsla, begär
och identifikation med egot.

Att någon har inflytande.
Pengar.
Kunskap om esoteriska traditioner.
Eller vet hur man påverkar människor,
är inte samma sak
som andlig mognad.

Andlig kunskap visar sig inte
i hur mycket makt man har över andra.

Den visar sig i
hur lite behov man har
av makt över andra.