Min längtan bor i det bortasta rummet längst in i glömskans svart hål.
Det är det som Universums svarta hål handlar om.
Det som nu förtiden utforskas av vetenskapens globala och vetgiriga smartisar.

Fast det vet ju egentligen vem som helst som har de svarta hålen i sin annars så klanderfria kroppsliga kostym långt in i glömskans hålrum.

Ett slags nollstadie som håller i och håller fast de bortglömda drömmarnas ingjutna hopplöshet.

Där livet går på repris.
Om och om igen.
År ut och år in.

Ett alldeles förfärligt
tråkigt tröskverk är det.
Ungefär som November.
Den där dödens månad, som suger ut ljuset tills endast mörkret finns kvar.
Kallt, kargt, blött och genom fruset.

Det är ju en himla tur att livets alla nyanser får rum och plats på andra tider och stunder.
I tur och ordning byter de plats.
Nästan som årets månader.

Inte för att det är så märkvärdigt i sig.
För egentligen är allt som det är.
I dessa tillstånd som egentligen
är snabbt övergående.
Med tanke på att vi egentligen
inte är mer än ett ögonblicks sekund.
Här på jorden.

Jorden, en magisk plats som bjuder på
på mer än vad många av oss anser att vi klara av.
För att i nästa stund få oss att tappa andan av allt de obeskrivligt vackra.
Men det ser vi ju inte då
i stunderna när vi badar
i ångestens hav.

När vi inte lever upp till våra egna och andras uttalade och outtalade krav.
Längtans drömmar vågar sig fram.
När plus och minus går hand i hand