Ormen i skogen / en vishetshistoria
Det var en gång, djupt inne i hjärtat av en tät skog, en orm som väste högt sssh och bet alla som kom förbi. Djuren fruktade henne. Inget levande väsen vågade beträda skogsstigen. En dag, gömd i det höga gräset, hörde ormen en musmamma viska till sin unge:
”Gå aldrig genom skogen. Där bor en fruktansvärd orm, sssh, hon biter alla som kommer henne för nära.”
Ormen kände ett sting i hjärtat. Hon ville inte vara ett monster. Hon ville bara skydda sig själv. På kvällen landade en vis gammal uggla bredvid henne.
”Varför undviker alla mig?”, frågade ormen.
Ugglan såg vänligt på henne.
”För att du biter”, sade ugglan. ”Du orsakar andra smärta, och därför känner sig ingen trygg nära dig. Om du vill ha fred måste du sluta bita.”
Långsamt nickade ormen. Hon ville förändras.
Från den dagen bet hon inte längre. Hon låg stilla när andra passerade. Snart märkte djuren det.
”Ha! Ormen har förlorat sitt bett!”, hånade de. ”Hon är ingenting längre!”
Vissa trampade till och med på hennes svans och skrattade åt henne.
Sårad och förvirrad återvände ormen till ugglan.
”Jag gjorde som du sa. Jag slutade bita. Men nu skrattar de åt mig och trampar på mig. Vad ska jag göra?”
Ugglan blinkade lugnt.
”Jag sa att du skulle sluta bita”, sade hon. ”Men jag sa aldrig att du skulle sluta väsa.”
”Du behöver inte skada någon för att skydda dig. Ett väsande visar dem att du fortfarande är stark. Visa din närvaro. Res dig upp. Låt dem förstå att de inte kan gå över dig – men gör dem inte illa.”
Från den dagen fann ormen sin balans. Hon bet aldrig igen, men när någon med onda avsikter kom för nära, sssh, väste hon en varning. Och skogen lärde sig att respektera hennes närvaro i stället för att frukta henne.
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Bra historia.
Kanske kommer det väsandet av sig själv, när man känner sig hotad?🤔
#0.Tänkvärd text.
Det får mig osökt att tänka på var gränserna går, vad vi står ut med och när vi fått nog.
En del av oss är rädda för avvisandet, ett icke tillhörande och låter andra trampa på…..
En del av oss svarar reaktivt med hårda ord och ibland slag… för att slippa komma andra nära…..
En del av oss söker svar
på frågorna vi inte har svar på, genom andras kunnande…
En del av oss…..
Listan kan göras rätt lång inser jag i skrivande stund.
Visa texter tycker jag om 💚
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#1:
Somliga väser, somliga biter. Sann styrka ligger i att föredra fred framför stolthet, att vara tillräcklig stark att förbli fredlig när omgivningen förväntar sig att man "biter". Man måste inte bita för att visa att man är stark. Man måste bara visa var gränsen går.
#2:
Ja precis, det handlar om att dra gränser och att visa upp gränsen för andra. Om gränsen är tydlig nog, behöver man mest inte "bita".
Jag hittade den här historian på internätet, fast jag läste den i en bok redan en gång på 80-talet och hade nästan glömt bort den.
På den tiden jobbade jag hos ett företag där jag hade en kollega som var äldre än mig, hade längre erfarenheter inom yrket och jobbade redan där långt innan jag jobbade där. Men jag hade mer kunskap i yrket, jag jobbade mycket snabbare, gjorde mindre fel och kunderna föredrog att prata med mig. Det störde honom, så han jobbade hela tiden mot mig, gick till chefen och talade osanningar om mig och muckade gräl med mig.
En dag sa chefen att jag skulle komma in i hans kontor och sen pratade han med mig om grälet med kollegan. Han sa att han ser det som i ett fotbollslag, att om en ny spelare inte passar ihop med andra spelare i laget, kan det inte gå bra, även om det är en bra spelare.
Då berättade jag den här historian för honom och tog upp exempel på att det är jag som väser och han som biter och att jag är tvungen att väsa för att "överleva". Då kom chefen till insikt efter att jag nästan blev uppsagt och sen tog det inte lång tid tills kollegan blev uppsagd. 😊
#3:
Så är det nog.
Själv känner jag att jag sällan ens väser. Men ibland sker det som av sig själv. Som att "något tar över". Men bits gör jag nog aldrig nu mer…det var dock en gång som jag behövde säga ifrån till en annan, på min aktivitet… Då tog jag handledaren till hjälp, och berättade för personen hur jag kände, och hur jag tog vissa saker. Efter det löste sig situationen, och den har inte uppstått mer.
Den här personen gjorde samma sak mot flera andra…och jag har hört att den saken blev bättre, inte bara för mig, men för de andra också.
#5:
Där ser man.😊
#6:
Ibland måste man väsa och visa andra var gränsen går.
#7:
Det har du förstås rätt i.
Starta ny diskussion