Vem är det som ska vakna?
Jag kom just att tänka på alla dessa uttryck:
att människan måste vakna,
hitta hem,
minnas vem hon egentligen är.
Och ju mer jag tänker på
hur det ofta används i andliga sammanhang,
desto märkligare börjar det låta.
För vem är det egentligen som ska vakna?
Vem är det som har glömt?
Vem är det som ska hitta hem?
Om man granskar frågan djupare en stund
börjar hela berättelsen skaka.
Är det kroppen som ska vakna?
Kroppen verkar inte särskilt intresserad av upplysning.
Den vill sova när den är trött.
Äta när den är hungrig.
Vila när den är sjuk.
Den följer sina rytmer.
Sitt kretslopp.
Sitt förfall.
Den försöker inte bli kosmisk.
Den andas bara.
Och kroppen verkar heller inte
ha glömt vem den är.
Ett träd står inte i existentiell kris
över att vara ett träd.
En katt går inte runt
och försöker hitta sig själv.
De är bara det de är.
Så kroppen kan det inte vara.
Och egot kan det heller inte vara.
För egot är en illusion.
En berättelse.
En tanke som säger ”jag”.
En process som förändras hela tiden.
I ena stunden känner det sig upplyst.
I nästa kränkt.
I ena stunden vaket.
I nästa rädd.
Och ändå talar man om det
som om det vore något verkligt
på väg någonstans.
Så om det varken är kroppen eller jaget,
vad är det då som kan vakna?
Essensen,
medvetandet,
källan,
Gud,
det vi redan är?
Hur skulle det kunna vakna?
Hur skulle Gud kunna sova?
Hur skulle det oändliga
kunna glömma sig självt?
Om essensen är det vi verkligen är,
hur skulle den kunna tappa bort sig?
Det är som att säga
att solen måste hitta sitt eget ljus.
Eller som att havet
måste hitta sitt eget vatten.
Så vem är det då som ska vakna?
Ingen verkar finnas där.
Ingen
som glömt sig själv,
tappat bort sig,
eller måste hitta hem igen.
Bara språk
som låtsas att en sådan figur finns.
En fiktiv karaktär i en andlig roman.
Kanske är det därför
så mycket modern spiritualitet
börjar från en felaktig premiss.
För hela berättelsen kräver ett ”du”
som:
är ofullständigt,
är på väg,
är i utveckling,
är i uppstigning,
är i process.
Men det “duet” finns inte.
Det är bara en illusion.
Och kanske är det därför
sökandet aldrig riktigt tar slut.
För sökandet håller
själva sökaren vid liv.
#0
Intressant text, från början till slutet.😊 Sista meningen så är det så, människan är en sökare efter rang. Vi kan nog inte se oss själva som vi är, utan sökandet efter någonting djupare mening, runt hörnet i det fördolda, är större och ädlare.
Människan är dagligen en uppfinnare och upptäckare, kanske är det i den vevan vi glömmer bort vårt sanna ursprung. Ett ekorrhjul som snurrar hela tiden vi håller den i rörelse.
- Redigerat 2026-05-17 19:20 av Gråeld
#1:
Tack! Ja, exakt. Ett ekorrhjul som vi själva hela tiden håller i rörelse 😊
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Det slår mig när jag läser; både den som vaknar, och själva vaknandet är en illusion…🙄
#0:
Ja, det som vi till vår sanna natur är, är vaken och den begränsade strukturen jaget är en illusion som varken sover eller är vaken. Problemet är, att inom pseudoandlighet identifierar sig folk med denna begränsade strukturen.
Det är den begränsade strukturen som känner sig ofullständig och identifierar man sig med den, leder det till att man vill bli fullständig och sen erbjuder dom som håller kvar människor i den falska identifikationen, den begränsade strukturen, en massa kurser och workshops för att vakna upp.
#4:
Det låter så..underligt.. att man skulle behöva gå på workshops, mm, för att "vakna upp". Som att mer kunskap skulle leda till det.
Snarare blir det nog helt tvärt om….
Och skulle dessa falska vägledare säga till sina följare; att man inte behöver en massa kunskap för att vara den man på djupet är….ja, då faller korthuset, och dess följare går nog till någon annan.
#5:
Ja så är det. Det finns dom som tror att man behöver kunskap, men det finns också dom som tror att man måste höja sin frekvens och för det finns det så klart också workshops.
Starta ny diskussion