Inget kvar att säga
Jag märker det ibland.
Hur tyst allting blir
när jag inte hela tiden tänker på mig själv.
Hur världen fortsätter
utan att behöva mig som mittpunkt.
Hur allt rör sig
utan att jag behöver förstå det,
äga det,
tolka det.
Och i den tystnaden
ser jag något
som ofta missförstås.
Det talas så mycket om uppvaknande
som om det handlade om att minnas.
Att minnas vem man är.
Varifrån man kommer.
Vilket uppdrag man har.
Jag hör ofta människor säga
att när de vaknade upp
så förstod de sin kosmiska identitet,
sitt högre jag,
sin plats i universum.
Men allt detta
kretsar fortfarande
kring ett jag.
Ett mer ”andligt jag”
är fortfarande ett jag.
Fortfarande någon
som vill fortsätta existera.
Fortsätta vara speciell.
Fortsätta vara centrum
i en större berättelse.
Men verklig upplysning
handlar inte om
att hitta en högre version av sig själv.
Det är att se
att det där ”självet” aldrig var verkligt.
Och i det ögonblicket
finns ingen kvar
som kan säga:
”Nu vet jag
vem jag är.”
Och det är därför
allting blir så tyst.
För när jaget
inte längre står i centrum
finns det inget kvar
att säga om sig själv.
#0: Det är så enormt befriande det blir när jag inte har någonting att säga.
Och hur skönt det är att inte stå redo med givna svar, eller lösningar.
När någon uttrycker sig som en respons på undvikandet av tystnaden.
Då upplever jag numer en känsla av obehag
kanske är ett starkt ord. Men otålighet kanske passar bättre.
Mellanrummen mellan det sagda och responsen. De behöver andas i mellanrummet innan nya ord kommer……
Så landade dina visa ord i mig för stunden.
Tack!
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#1:
Ja… det är som att så mycket sägs för att slippa möta tystnaden.
Och när man börjar känna skillnaden blir det svårt att inte märka det.
Mellanrummen börjar tala tydligare än orden själva.
Tack för dina tankar 😊
#2: Tack själv 🙂
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#0:
Ja, ofta kretsar "jag" i ens huvud. Nästan varje tanke är ju på något sätt "självupptagenhet". Jag behöver något att äta, jag vill gå ned i vikt, jag måste söka det här jobbet……….osv mm.
Men kanske behövs denna "jag-tanke" för att navigera här i livet? Åtminstone till viss del. Den kanske uppfyller en viss funktion också…Men visst behöver man ju inte hela tiden tänka tankar för att uträtta saker.
Men även om man inte tänker en tanke i ord, så är det ju på något sätt i tanken, i sinnet, som man navigerar, även ordlöst…tänker jag…
#0:
Amen till det! Det fick mig att tänka på Castanedas böcker och vad Don Juan sa om självupptagenhet.
Don Juan betraktade självupptagenhet som människans största fiende och den ultimata energitjuven som förhindrar oss från att uppfatta den sanna verkligheten och oändligheten.
#4:
Ja, för att navigera här behövs jaget. Så det fyller nog sin funktion 😊
#5:
Så är det. Självupptagenhet är verkligen den ultimata energitjuven 😊
#5:
"Don Juan betraktade självupptagenhet som människans största fiende och den ultimata energitjuven som förhindrar oss från att uppfatta den sanna verkligheten och oändligheten."
Amen!🙏
Starta ny diskussion