Om lotusens tusen kronblad
De flesta kallar det för en andlig väg när de fyller sina liv med sagor. För mig började den andliga vägen först när sagorna tog slut.
Det var då det blev klart för mig hur mycket av det vi kallar andlighet egentligen är överdrift, och hur lätt vi fyller våra huvuden med sådant som aldrig händer någon annanstans än där inne.
Med berättelser om kosmiska portaler. Om hemliga dimensioner. Om löften om förmågor. Om energier som styr allt. Om karmiska kontrakt, själsfamiljer och uppdrag från universum. En sorts kollektiv fantasi där man bekräftar varandras världar tills de känns verkliga.
Och medan vi är upptagna med dem missar vi själva livet, det som faktiskt är här, mitt framför ögonen på oss.
Sadhguru sa något väldigt vist:
”Istället för att hjärnan är kronan i ditt liv har den blivit din soptunna. Fysiskt är den kronan. I yogans symbolik är Sahasrara en lotus med tusen kronblad – ‘tusen’ inte som ett bokstavligt antal, utan som något oändligt. Om din hjärna var rotad i existensens process skulle otaliga möjligheter öppna sig. Men just nu är den bara rotad i den mentala processen.”
Och han sa också:
”Om du lägger ner alla föreställningar och uppfattningar du samlat på dig, kan ditt sinne bli helt tomt. Och vad är nyttan med det? Att det kan spegla hela kosmos.”
Vad menar han med det?
Jo, att när vi fyller våra huvuden med berättelser, med sagor, idéer, föreställningar och tankar om verkligheten, missar vi själva verkligheten. Livet självt.
Men när hjärnan är rotad i existensens process,
i ren närvaro, i direkt upplevelse, i det som inte är format av föreställningar, öppnar sig en helt annan intelligens.
En klarhet som inte kommer från tänkandet överhuvudtaget.
När hjärnan inte längre är en soptunna av gamla eller nya berättelser blir den ett öppet instrument som svarar direkt på livet.
Kreativitet, intuition och klarhet blir naturliga.
Det är det som menas med “otaliga möjligheter” och vad lotusens tusen kronblad symboliskt står för.
Så verklig andlighet handlar inte om att lägga till. Det handlar om att sluta lägga till. Att låta världen vara som den är, utan att göra den större och mer mystisk än nödvändigt.
När sagorna faller, när berättelserna i huvudena tystnar, blir livet inte tomt. Det blir renare än någonsin.
Och då blir det också möjligt att förnimma det gudomliga i det som redan är här.
I varje blomma, i varje insekt, i vinden, i havet och i varje människa som vi möter.
#0:
Precis så är det! Det där med att man missar livet får mig att tänka på någonting som Osho so om liv efter döden: "Frågan är inte om det finns ett liv efter döden, utan om man lever före döden". Om man fyller på sinnet med allt skräp som sprids ut med etikett "andlighet", lever man inte före döden.
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Vackert och sant.
Jag kom att tänka på varför det nog kallas "andligt uppvaknande". Man "vaknar upp" ur att vara nästan helt identifierad med tanken (bl a med dessa sagor som du skriver om).
När man kommer ur den identifikationen,
så är det som att vakna ur en dröm. En sinnets dröm.
Man inser att man på djupet Är själva livet. Stillhet, klarhet… förnimmelse av gud i ens djupaste av väsen…
Man är inte de berättelser som berättas. Man är rent Vara.
Det vara som inget utesluts från.😊
Kanske är det inte själva sagorna som är problemet? Utan identifikationen med dem..?
#2:
Ja, fint skrivet. Men samtidigt tänker jag att sagorna ofta inte bara är oskyldiga berättelser heller. De blir lätt själva bränslet för identifikationen.
För så länge man tror på sagorna, identifierar man sig också med huvudpersonen i den. Med ”mig”, ”min resa”, ”mitt uppdrag”, ”mina energier”, ”mitt uppvaknande” osv
Och då bara fortsätter sinnet att kretsa kring jaget…
#3:
Jo, så är det nog också.🤔 jag tror mig förstå precis hur du menar.
- Redigerat 2026-05-01 19:26 av [snowy00]
#3: Kanske är det därför vi har livet och lever livet utifrån våra egna förutsättningar…..
I sökandet om vi nu söker…..
Eller om vi( den enskilda individen) dras med i alla olika möjliga scenarion… på gott och ont.. i nöd och lust med sig själv……i den virvlande tangon, valsen, rumban eller vilken dans som helst som nu livet kan te sig.
Där motgångar och medgångar florerar i olika scenarion…..
Handlar kanske livet om att finna ut vägen för sig själv. Och det är ett liv
Medvetet eller omedvetet…… andlighet och mänsklighet i ett o samma paket….
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#5:
Ja, kanske är det så också 😊
Att livet rör sig genom alla de där olika danserna och erfarenheterna, vare sig vi vill det eller inte.
Och att vi ibland söker, ibland bara dras med, och försöker förstå oss själva mitt i allt det som livet för med sig.
Och kanske är det också något väldigt mänskligt att försöka hitta någon slags riktning eller mening i allt vad man går igenom här i livet.
#6: 🩷 Jag tror det 🩷 Tack för dina tankar, dina texter och ditt engagemang.🩷
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#7:
Tack själv, för att du är med oss här 🤗💚
#6:
"Och kanske är det också något väldigt mänskligt att försöka hitta någon slags riktning eller mening i allt vad man går igenom här i livet."
Det tror jag också.🤗
Starta ny diskussion