Ensamhet.
Någonstans mellan affärens olika hyllplan, andra människor och matlistan som ska betas av.
Inser jag att mina tankar tagit sig en alldeles egen invändig prommenad.

Olovligen har de smugit sig tillbaka till det överspelade ögonblicket där allvar, ångest och existensens nära på haveri plitats ner med välformade bokstäver på vitt papper.

Den olyckligt olyckliga texten ropade och bad om…..nåd.

Det får mig att tänka på
rädsla och förtvivlan
vanmakt och hopplös hjälplöshet.
Eller kanske snarare hjälplös hopplöshet?
Insnärjd i sin egen karga ogästvänliga tanke täppa av ovänliga tankar.
Där mobbarna skriker föraktfullt inuti
Men som inte syns ett dugg utanpå.

Den ensammaste platsen en människa kan befinna sig på.

Den i kampen där inuti.

🌿🌿🌿🌿🌿🌿🌿🌿🌿🌿

Det var en gång en gång som var sandad.
Sen kom asfalten som ett tjockt hudlager och la sig över markens grusiga och vägdammet hölls på plats.

                     🐾

Det kunde man ju tro ialla fall.

                    👀

Men det som göms i snö kommer upp i tö.
Alltid.
Det går inte att sopa allting under mattan hur länge som helst.
Tillslut står flodhästen där i vardagsrummet och skriker för full hals.
-Jag är en elefant-

                    🐘

Och ingen fattar egentligen någonting om nått.
För vad har dessa djur i ett vardagsrum att göra?
Där förvrängda sanningar tar sig ton.

Och Arja Saionma sjunger i bakgrunden.
Vem är du?
Vem är jag?
Levande charader…..