En av de mest missförstådda punkterna i andliga kretsar är att inre stillhet innebär att vara utan tankar och somliga försöker att "inte tänka" eller att stoppa sina tankar. I så fall riktar man sin uppmärksamhet som en strålkastare i sitt huvud och skannar huvudet efter "fienden" tankar. Då har man för det första bara ersatt den ena tankeaktiviteten med en annan, för det andra följer energin uppmärksamheten som är riktad på tankeaktivitet och för det tredje är man i en kontrollmodus. Det är motsatsen till meditation.

Så fort man försöker stoppa tankar, så är man redan inne i aktivitet och inte i stillhet. Man skapar en ny form av inre dialog, t.ex. "där kom en tanke, bort med den" eller "borde jag inte vara stilla nu?". Man har tankar om hurvida man har lyckats att vara stilla eller inte. Det är tankar om tankar, som att försöka att vifta bort sin skugga med händerna,

Inre stillhet är inte frånvaron av tankar. Det är frånvaron av identifikation med tankarna. Den kommer när man slutar att sträva efter stillhet, när man slutar att värdera sina tankar som bra eller dåliga, när man slutar att tolka, när man låter allt vara som det är och vilar i uppmärksamheten själv, inte i innehållet.

Tankar får komma, men man går inte med dem. Man skänker dem ingen uppmärksamhet. Det är inte tankarna som stör stillheten, utan tolkningen, den automatiska betydelsetilldelningen. Om vi avbryter den kontinuerliga processen där vi bekräftar verkligheten genom våra tolkningar, då är vi i stillhet.

Bevakar man sina tankar, bekräftar man jaget som observatör och tankarna som en fiende. När man slutar att bekräfta sina tolkningar, slutar att följa och värdera sina tankar, slutar att tro på sina tankar och slutar att ge energi åt självbetydelsen, då är man i stillhet.