#0:

3 år i tystnad, wow! Men mina tankar går åt det hållet att jag undrar vad han fick ut av det? Och jag undrar vilken mening det har att skapa en situation som man måste uthärda? Kan man inte helt enkelt vara stilla spontant och i stället för att hälla kallt vatten på det kokande sinnet låta det kallna av sig själv?

#0:

Tre år i yttre tystnad kan inte vara lätt. Men det bästa är nog ändå en evig medvetenhet om den inre tystnaden… Så får det yttre (även "ytliga" tankar) spela ut sin rätt.😊

Tillägg

Detta fick mig också att tänka på ett dokumentärt program som jag såg här om dagen.

En person provade att vara i…ja vad kallas det…ett ställe för shaolinmunkar. Där skulle han på en vecka lära sig en viss kung fu, och på så vis göra ett "mandomsprov"… Även så mediterade han en del med munkarna.

Under den hårda kung fu träningen, så behövde han avbryta träningspasset, gick åt sidan och hans tårar började rinna. Han hade ställts inför en situation där en sida av honom kom fram som han inte riktigt var medveten om (som han också hade problem med i vardagen).

Även om kung fu träningen nog är stenhård, hade jag nog föredragit den före tre år i yttre tystnad😉😄

#3:

På en vecka hinner man inte lära mycket. Först måste man träna upp kroppen i ett skick att man kan utföra teknikerna. Man måste bli vig, stark, snabb, uthållig och lära att hantera sitt chi. Jag minns mitt första karateträning, när det svartnade framför ögonen på mig och jag såg en massa stjärnor och det var bara nybörjarträningen.

Jag skulle också föredra den stenhårda träningen framför 3 års tystnad.

#4:

Nä, han sade själv att det blev mycket för hans 50 åriga kropp (även om han ser ganska vältränad ut). Han klarade den lägsta nivån… Men det var knappt.

Men jag tror det psykiska var det mest krävande för honom ändå.

Ps.

Chi fattade han typ ingenting om, hehe.😄

#5:

När jag började att träna karate hade jag heller ingen aning om chi. Jag visste inte att andningsteknikerna som jag lärde bland annat syftade på chiflödet och att meningen med ett "kiai" är att man släpper loss sitt chi och koncentrerar det i slaget. Här i västerlandet lär man övningarna och teknikerna om chi utan att man har en aning om chi, åtminstone på tiden som jag tränade. 😄Idag är det nog mer känt.

När jag mycket senare en gång (när jag hade slutat med karate för länge sen) var på en qigong kurs, la jag märke till en viss synkronicitet i rörelserna som jag kände igen från karateteknikerna och då gick det upp ett ljus för mig.

#0:

Jag tror det är svårt för att det vi kallar identitet är så djupt invant. Tankar, rädslor och mönster har följt med så länge att de känns som något man är. Och när man börjar släppa taget om det kan det kännas som att man förlorar sig själv vilket lätt väcker rädsla.

#7: Ja, visst är det svårt. Den där känslan att förlora sig själv…. och ge efter…. och bara vara där med det som är………Utan att fly från obehaget…….Det är svårt.

#8:

Ja precis, jag tänker också att det kanske inte ens är själva obehaget som är det svåraste, utan att släppa taget om den som försöker undvika obehaget.

Hela systemet, hjärnan och sinnet, är ju konstruerat för att hålla ihop en stabil självbild. Det blir som en sorts inbyggd självförsvarsmekanism som aktiveras när ‘individen’ upplever sig hotad, även om det i slutändan bara är en illusion. Så det är verkligen inte lätt att förlora sig själv.

#9: Nej, det är det verkligen inte. Det går ju emot precis allting man fått lära sig.

Så det upplevs ju som självutplånande att lämna den delen av sig själv (egot) och fortsätta vidare.
När kroppens trauman lever sina egna liv och ger sig till känna rent fysiskt.
I det förgångnas trånga korridorer i nuet…..

#6:

Ja, detta chi-flöde är nog mer sådant man upplever/erfar, och som man kanske inte riktigt förstår med förståndet.😊