Illusionen om att något saknas
Jag stötte precis på några rader av Jeff Foster
som jag tycker säger så mycket att jag bara vill dela dem
och några tankar kring det han skrev.
Han skrev så här:
”När du försöker fixa mig, när du spelar den ofelbara ‘experten’ eller ‘gurun’, skickar du omedvetet en signal till mig, till mitt nervsystem, att det är något fel på mig, att jag är trasig och inte har de inre resurser jag behöver. Att jag inte kan bära det jag bär, inte kan uthärda det jag uthärdar. Att jag är mindre än du, svagare, mer behövande. Att jag vet mindre. Du spelar experten till min nybörjare, gurun till min lärjunge. Även om du har de bästa avsikter, vilket jag vet att du ofta har, så behandlar du mig som ett barn när du försöker fixa mig och ge mig dina svar.”
Och det fick mig att tänka på alla de röster
som talar om för oss vad vi ska göra och vad vi ska bli.
Som säger att vi inte riktigt är där än,
att vi har kontrakt att följa, läxor att göra, mer att lära,
att vi behöver läka mer, förstå mer, bli mer.
Men tänk efter riktigt noga.
Det är inte Gud, källan, essensen, medvetandet,
eller vad man nu vill kalla det, som säger det där.
Det är människor som gör det,
och de gör det av väldigt mänskliga skäl.
För det är så vi fungerar i vår mänskliga form.
Vill vi bli bilmekaniker behöver vi lära oss allt om bilar.
Vill vi bli läkare behöver vi förstå kroppen och hur den fungerar.
Vi lär oss, vi tränar, vi utvecklar färdigheter.
Det är inget konstigt med det.
Men när det kommer till det andliga, till vår essens, till det vi verkligen är,
så fungerar det inte på samma sätt.
Att tala om kontrakt, läxor, utvecklingssteg låter kanske fint.
Men lägg märke till vad det gör.
Det skapar samma rörelse som i skolan, i arbetslivet, i hela prestationskulturen.
En känsla av att vi inte riktigt är där än.
Det skickar signaler till nervsystemet
att något är fel på oss,
att något saknas,
att något måste fullbordas.
Och om något saknas,
då finns det alltid någon
som kan tjäna pengar på oss,
som kan lära oss, leda oss,
ge oss svar, ge oss vägen, ge oss lösningen.
Eller i alla fall är det vad många vill få oss att tro.
Att vi är trasiga nu
och behöver dem för att bli hela igen.
Men det är just det som är illusionen.
Hela idén att vi skulle vara separerade från Gud,
att du är här och Gud där,
och att du måste göra något för att ta dig dit,
är en illusion.
För det du verkligen är
är inte skilt från Gud,
inte ens för ett ögonblick,
bara dolt av tanken att det är det.
Så det är bara idén som behöver falla.
Idén att vi inte är hela,
att något saknas,
och att vi inte är där än.
Det är bara människors språk,
människors rädslor,
människors behov av ordning, kontroll och mening,
som projiceras över på oss
när de säger vad vi ska göra och vad vi ska bli.
Gud säger aldrig att du inte är klar.
Essensen själv säger ingenting sådant.
Essensen är tyst,
och i den tystnaden finns inga krav.
Så ge inte bort mandatet över din egen essens till någon annan.
Och låt ingen definiera vad du behöver.
För i samma ögonblick som någon säger
att du är bortkopplad, att du inte är där än, att du måste bli mer,
så talar de utifrån sin egen tro på brist,
sin egen tro på att du är ofullkomlig.
Och den tron behöver du inte göra till din.
Jag lägger hela texten av Jeff Foster i en kommentar här under för den som vill läsa mer.
Här är hela texten:
"När du försöker fixa mig, när du spelar den ofelbara ‘experten’ eller ‘gurun’, skickar du omedvetet en signal till mig, till mitt nervsystem, att det är något fel på mig, att jag är trasig och inte har de inre resurser jag behöver. Att jag inte kan bära det jag bär, inte kan uthärda det jag uthärdar. Att jag är mindre än du, svagare, mer behövande. Att jag vet mindre. Du spelar experten till min nybörjare, gurun till min lärjunge. Även om du har de bästa avsikter, vilket jag vet att du ofta har, så behandlar du mig som ett barn när du försöker fixa mig och ge mig dina svar.
Du lyssnar inte. Du litar inte på mig. Och det är skrämmande. Jag känner mig mer ensam än någonsin när du försöker fixa mig. Du delar oss i två. Ja, när du försöker fixa mig litar du inte på mig. Men jag är starkare än du tror. Jag kan bära mer än du inser. Jag är mer kapabel, mer vis, mer modig än du ger mig erkännande för. Jag blir själv förvånad över mitt eget mod!
När du slutar försöka fixa mig ger du mig utrymme att växa. Du ger mig utrymme att känna, att ha ont, att uthärda och bearbeta den smärtan, att röra mig genom min smärta mot en djupare läkning. När du bara håller utrymme för mig kan jag slappna av och fylla det varma utrymmet. Jag kan andas friare, buren i dina trygga och kärleksfulla armar. Jag kan närma mig mina djupaste trauman, hitta mitt mod, försiktigt pressa mig in i det skrämmande, börja tåla det som verkar otåligt, bära det som verkar outhärdligt, och överleva stundens intensitet. Jag kan börja bevisa för mig själv hur stark jag faktiskt är.
När du bara är närvarande med mig kan jag ta mig igenom min läkningskris. Jag kan falla och bli fångad, gå sönder och bli hållen, och jag kan också lära mig att hålla mig själv. När du bara lyssnar kan jag höra mig själv bättre. Jag kan lära mig att lita på min djupaste intuition, mina autentiska känslor, min egen kropp – och fylla även de skrämmande platserna inom mig med kärleksfull medvetenhet. Mina ord drunknar inte i dina. Mina känslor ersätts inte av dina. Mina drömmar blir tydligare. Min magkänsla lär sig att tala för sig själv. När du släpper alla dina smarta koncept, filosofier, svar, råd och lösningar, och du bara älskar mig, kan jag lära mig att älska mig själv, lita på mig själv, och hålla mig själv så som du håller mig.
När du slutar försöka fixa mig börjar jag faktiskt känna mig mindre trasig! Här finns kärlekens paradox, och läkandets paradox – två sidor av samma mysterium. Så sluta försöka fixa mig, och snälla, älska mig istället"
#0:
Det var ett jättebra inlägg och det är viktigt att belysa detta. 👍👍👍
Det här är ett mönster som drar sig genom religioner, coacher och alla möjliga sorters vägledare.
Kristendomen orienterar sig utifrån att människan är separerad från gud. Av moderna "vägledare" hör man ofta att vi måste höja vår frekvens för att vakna upp eller stiga upp till en annan dimension.
Allt går efter samma mönster: "du duger inte och måste göra si eller så för att duga. Och förstås finns det kurser för "si eller så" och i slutändan är allt bara bondfångeri.
Tänk om de skulle propagera att man duger som man är, att det inte är något fel på en, skulle det vara någonting som man skulle kunna tjäna pengar på?
#0: Wow och en igenkännar känsla gav dina tankar mig…. I know it is true..🩷.. in i skelettets innersta grund.
Om det nu finns något sånt 😏
Och jag har under i stort sett hela mitt liv vandrat där * brevid mig själv*
Vilsen i tankarna om andras förväntningar på vem jag är eller vad jag borde klara, eller vara….🤔
Det är verkligen ingen solskenshistoria. Men heller ingen sorgelåt * längre* eftersom livet lärt mig att det är i min tankes svaghet som jag alltid fått tillgång till min inneboende styrka och det handlar inte om styrkekraft eller något som jag med enkla ord kan förklara…..
Ingen annan bör leda någon annan än sig själv.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#1: Amen på den 💕
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Jag har inte läst #1 ännu, men tänker att jag gör det sedan.
Du har iaf alldeles rätt här… Det är tanken på att inte vara fullkomlig just nu, som döljer det faktum att vi redan är helt fullkomliga… Det är lite som att sökandet, döljer det vi försöker hitta.
Att inte se skogen för alla träd…🌳
Om man på djupet inser detta… Då finns det inte mycket mer att göra, så att säga.😊
#1:
Fin text i #1. Så är det… Närvaron och kärleken är egentligen det essentiella… Det som verkligen "hjälper".
Inte alla smarta svar, och koncept…❤️
#0 Fin klok text …. När vi stjälper i stället för hjälper…..Då har vi glömt det viktigaste av allt. Lyssnandet, tillsamnans i det som är. Utan självklara färdigpacketerade lösningar.
Och alla dessa förståsigpåare som spelar allvetare. Vare sig det gäller gurusar i nya eller gamla dimensioner, lärare eller helt vanligt folk som i klär sig i
- gör så här mantelns glorifierande jag kan, vet bättre än… Du*
Hoppsan nu brusade jag visst upp 😇
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
Starta ny diskussion