Jag kom just att tänka på något
som jag så ofta hör

att bara vi först
arbetar bort våra trauman
löser våra mönster
fixar vårt ego
renar oss
helar oss
förbättrar oss

då öppnar sig något nytt
då blir vi upplysta
då blir vi fria

Det är en märklig mekanism egentligen

först definierar vi
en mängd mänskliga upplevelser
som “negativa”

och sedan gör vi dem
till ett projekt
att bli av med

och tror
att det ska göra oss hela
för alltid

Men det finns inget sådant tillstånd

det finns inget tillstånd
där den mänskliga formen är helt hel
helt ren
helt fri
från allt som rör sig

den mänskliga formen
är per definition ofullkomlig

inte som ett fel
utan som ett faktum:

kroppen förändras
nervsystemet reagerar
nya situationer väcker nya mönster
livet fortsätter störa varje stabilitet

Så hela idén om ett läge
där inget mer triggas
inget mer uppstår
inget mer skaver

är i praktiken
en slutpunkt
som livet självt
inte stödjer

För livet samarbetar inte
med den logiken

det fortsätter producera obehag
och identiteten fortsätter hitta nya fel.

det dyker alltid upp
något mer att fixa
förstå
släppa
rena
eller bearbeta

Så hjulet fortsätter snurra

och ju mer vi försöker
ta oss ut
desto snabbare går det

Det slutar inte snurra
för att vi lyckas bli färdiga

det slutar snurra
när själva projektet
att bli fri från allt som uppstår
tappar sitt grepp

när drivkraften
att rensa bort det “negativa”
förlorar sin auktoritet

när kampen
mot det som är
upphör

Då stannar hjulet

inte för att vi blivit hela,
utan för att motståndet försvinner

Och det är här något blir tydligt:

Det är bara den mänskliga formen
som aldrig blir färdig.

Som aldrig kan bli hel.

Men inte det vi verkligen är.

Det är redan helt.
Redan fullkomligt.

Inte som något att uppnå,
utan som det som alltid varit