#0:

Det är kanske så, att om man inte är nöjd med nuet som det är nu, att man vill skapa ett framtida "nu" som man är nöjd med. Saker förändras ju hela tiden och man försöker att styra förändringarna till det bättre. Man har ett mål framför ögonen som man strävar efter och lever mindre i nuet som det är nu.

Att acceptera nuet leder som du skrev till mindre spänningar. Att inte acceptera det är det som Buddha kallade den andra pilen och på så vis kämpar man mot sig själv, eftersom man skjuter pilar mot sig själv. Fast vissa "nu" kan vara svåra att acceptera. Det är en av de största utmaningarna på den andliga vägen.

#1:

Ja, det är ju det. Vissa "nu" är svåra att acceptera. Och det ligger nog i "människans natur" att försöka förbättra "nuet" och sin livssituation.
Att sluta skjuta fler pilar mot sig själv, om man kanske knappt är medveten att man gör det, är ju också svårt..😊

#2:

Att acceptera "det som är" är någonting som ingår i flera andliga läror. Inom buddhism handlar det om att acceptera situationen.

I Castanedas böcker handlar det om att acceptera sitt öde. Det handlar inte om en passiv underkastelse, utan om en medveten och aktiv hållning inför livet och döden.

T.ex. handlar det om att vara medveten om döden, att fatta beslut utan ånger, att lägga bort självmedlidandet, att man genom inre styrka och balans inte är beroende av yttre omständigheter och om insikt att man inte kan ha allt under kontroll.

Det är en form av ”magisk” hållning, där man tar emot det oundvikliga (som döden) för att kunna vara fri och handlingskraftig i nuet.

#3:

Det är nog det som andlighet handlar om i stort och smått.
Ibland har tanken kommit till mig när jag mår dåligt eller oroar mig för något; "spelar det här en så står roll sen när jag är död och begraven". (alltså mina små, och personliga bekymmer).
Oftast, eller som alltid är svaret nej….

#4:

Det här resonemanget kan man fortsätta med att ställa frågan vad som över huvud taget spelar en roll när vi ändå alla måste dö en dag.

#5:

Precis 🤔