Ibland händer det
att man stöter på märkliga idéer
om vad det andliga uppvaknandet handlar om och är.

Senast igår hörde jag en sådan:

Att det skulle innebära
att vi får 100 % tillgång till hjärnan.
Att allt undermedvetet blir medvetet.
Att vi blir helt vakna
och därför inte längre behöver sova.

Som om någon sett filmen Lucy
och tagit den på allvar.

Men den vakenhet som de upplysta talar om
handlar inte om att vara uppe dygnet runt.
Det är inte den sortens vakenhet.

Det handlar om frihet.

Frihet från identifikation med tankar, känslor och jaget.

Inte om att expandera sinnet,
utan om att gå bortom det.

Det är inte att vara konstant vaken.

Det är att vila i något djupare
än både vakenhet och sömn.

Att vara “vaken” är en metafor
för att ha sett igenom illusionen av jaget
och känt igen sin sanna natur.

Inget som ska tolkas bokstavligt.

Och det vi kallar det undermedvetna
är inte något vi behöver få full tillgång till.

Det är något som redan fungerar
utan oss, i det dolda.

Intryck filtreras.
Tankar uppstår.
Minnet sorterar.

Hela tiden.

Utan att vi gör något.

Det är inte ett fel.

Det är intelligens.

Full tillgång skulle inte göra oss fria.

Det skulle överväldiga oss.

Och sömn är inte medvetslöshet.

Det är kroppen som vet
när den behöver dra sig tillbaka,
återhämta sig
och låta allt falla på plats.

I sömnen regenereras celler,
muskler byggs,
hormoner regleras,
nervsystemet återställs.

Sömn är inte en svaghet.

Det är samma djupa intelligens
som bär oss i vakenhet
och verkar i oss när vi sover.

Så det handlar inte om att bli medveten
om allt som sker i psyket,
och inte heller om att sluta sova på nätterna.

Upplysning är inte ett kognitivt tillstånd.

Utan snarare:

att inte längre identifiera sig
med tankar och känslor

att se
att upplevelser kommer och går

att inte längre vara fångad
i den personliga berättelsen

att vila
i det som är där före allt detta

före det medvetna och det undermedvetna

före vakenhet och sömn.