Ingen annans börda
Jag hör ofta människor säga
att de tar över andras smärta.
Att de bär den i sina kroppar,
tar in den som energi
och till och med blir sjuka av den.
Men smärta och lidande
är inte saker som kan flyttas.
De är inte objekt.
Inte energier
som svävar mellan oss.
De är upplevelser.
Och upplevelser
uppstår där de uppstår.
Visst kan jag bli ledsen
när jag ser någon annan ledsen.
Men det är inte deras sorg
jag tar över och bär.
Det uppstår mer.
Först den andras.
Sedan min.
Smärta är det som känns.
Det som händer
i kroppen,
i livet.
Det kan vi inte undvika.
Vi kan bli sjuka.
Vi kan slå oss.
Vi kan förlora någon vi älskar.
Och det gör ont.
Men det händer
den det händer för.
Ingen kan ta ifrån någon
den upplevelsen.
Lidande är något annat.
Det uppstår i tanken
att det borde vara annorlunda.
I berättelsen
om ett “jag”
som något händer med.
“Det här borde inte hända.”
“Varför händer detta mig?”
“Jag klarar inte detta.”
Känslor rör sig.
De uppstår,
förändras,
försvinner.
Men när det möts av
“det här borde inte vara så”
så stannar det kvar
som lidande.
Det är skillnad på
att något känns
och att någon lider av det.
“Smärta finns här”
är inte samma sak som
“jag lider”
Och just därför
kan ingen annan ta över det.
Ingen kan gå in
och bli det “jaget”
åt någon annan.
Ingen kan bära
en annans berättelse.
För lidandet kan bara upphöra
när motståndet släpper.
När berättelsen tystnar.
När identifikationen
med ett “jag”
som något skulle hända med
löses upp.
Och det kan bara ske
i den som lider.
Ingen annan
kan göra det åt någon.
Det betyder inte
att smärta inte kommer att finnas,
bara att lidandet
inte behöver göra det.
#0:
Jag blir nästan mållös… En sån insiktsfull text 🌻
Minns någon som uttryckte sig:
"Det är skillnad på att lida med, och att känna med."
Också tänker jag, det är inte vårat ansvar att börja axla andras tyngd. Vi hjälper ingen genom att lida med dem… Medkänsla är naturligt. Empati är att kunna tänka/känna sig i någon annans situation. Och ofta tänker jag att den empatin kommer genom erfarenhet.
🙏
#0: Även jag har hört det och inte bara det….. jag har trott på det… och faktiskt uttryckt mig så.
Men det var innan jag insåg att genom andras smärta - väcktes min inre smärta.
Speglingarnas korridor ter sig lika villfarelse rika som lustigahuset. Den ända skillnaden är att bekräftelsen vi får genom andra
Inte alltid leder oss till det vi söker.
Klokt och insiktsfullt skrivet FM mjukt går rätt in i 🩷
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#0:
Det där är ett vanligt mönster inom new age, att presentera sig som ljusarbetare som har ett speciellt uppdrag som innebär att ta över andras smärta, en sorts Messias syndrom. Man gör sitt lidande meningsfullt genom att ge det en kosmisk funktion. Det är samma mekanism som i sekter, konspirationsteorier och vissa religiösa rörelser: en grandios identitet ersätter en skör identitet.
Det är alltså en meningsskapande strategi, inte en rationell världsbild, en psykologisk flykt, inte en kosmologisk sanning. Man går från obetydlig till kosmisk hjälte, från sjuk och trött till energiarbetare som tar på sig andras smärta, från kaos till uppdrag.
Det spelar ingen roll hur orimlig idén är. Den fyller en funktion. Att säga "Jag är en plejadisk ljusbärare som absorberar mänsklighetens smärta är ett psykologiskt glapp, inte ett andligt. Det är behovet av en grandios berättelse som skapar ett tomrum, som de försöker att fylla. Men vem som verkligen har gjort andliga erfarenheter behöver inte fylla tomrum med berättelser.
#1:
Tack 🤗
Ja… det är en viktig skillnad det där,
att kunna vara med någon i det som är, utan att göra det till något för mig att bära 😊
#2:
Ja, precis. Det var fint beskrivet.
Andras smärta kan väcka min inre smärta, men jag kan inte ta över den 😊
#3:
Ja, det var också lite det jag ville peka på. Att hela idén om att vi tar över andras smärta lätt blir en berättelse vi använder för att ge mening åt vår egen smärta😊
Starta ny diskussion