Det här är en vishetshistoria av okännd författare. Bilden gjorde min nya copilot som jag har på min nya dator. Nu har jag en AI som gör lika fina bilder som den som Fata Morgana har. 😊

En ung munk, fast besluten att nå nirvana i detta liv, mediterade i fullständig ensamhet på en ö bara ett stenkast från ett känt kloster. När en av klostertjänarna en dag rodde över till ön för att ge den unge munken proviant, överlämnade munken ett meddelande till mästaren. Han bad om att få en fjäderpenna, bläck och ett pergamentblad.

Den unge munken hade nu levt på ön i tre år och ville informera mästaren om sina framsteg. Han mediterade och grubblade länge och djupt innan han till slut skrev följande dikt på pergamentet:

Efter tre års ensam meditation
kan denna världens ting
inte längre rubba
denne samvetsgranne unge munk.

Han var övertygad om att den vise gamle mästaren, vid åsynen av dessa konstfullt målade tecken, genast skulle förstå att hans elev verkligen hade nått ett tillstånd av upplysning. Han rullade ihop pergamentet, band det med ett band och gav det till klostertjänaren. I tankarna såg han redan framför sig hur lycklig mästaren skulle bli när han läste dikten. Han kunde lätt föreställa sig hur den skulle hänga inramad på en av klostrets väggar. Kanske skulle han till och med utses till nästa mästare för det berömda klostret.

En vecka senare återvände klostertjänaren och överräckte en skriftrulle som liknade den han hade skickat till mästaren, bara med ett annat band. ”Från mästaren”, sade tjänaren kort. Full av förväntan slet munken upp bandet, slätade ut rullen och hans ögon vidgades, ansiktet blev blekt. Det var hans egen rulle! Men i slutet av varje rad hade mästaren skrivit orden ”blabla”.

Det blev för mycket för den unge munken. Inte nog med att den gamle mästaren inte hade förmått att se hans upplysning — han hade dessutom vanställt dikten med sin kladdiga handstil. Munkens ögon smalnade av vrede, ansiktet blossade rött och han krävde ursinnigt att tjänaren genast skulle föra honom till mästaren. För första gången på tre år lämnade han ön.

Han anlände till klostret, fortfarande fylld av raseri, slog skriftrullen i bordet framför mästaren och krävde en förklaring. Den gamle mästaren tog långsamt pergamentet i handen, harklade sig och läste dikten högt:

Efter tre års ensam meditation
kan denna världens ting
inte längre rubba
denne samvetsgranne unge munk.

Sedan lade han ner pergamentet igen, såg lugnt den unge munken i ögonen och sade:
”Hm … Denna världens ting kan alltså inte längre rubba dig, och ändå har tre små blabla drivit dig bort från din ö.”