#0
Fint skrivet och så väldigt märkligt svårt att förstå.🌸

Jag tänker ibland att människan vandrar mellan världar.

Ego världen och den värld som jag ännu inte har ett namn för.
Livet på jorden liknar väldigt mycket ett tveeggat svärd.
Ibland slinter människan, klär sig i egots mantel, för sig fint, jämför, manipulerar och styr. Pressar in massan i fållan….reglerande regelverk - falska trygghetssystem i stora delar av världen -

Tills någon avviker - ifrågasätter och skapar disharmoni.

Hjärtats röst är inte särskillt högljudd av sig. Men den finns där i djupet och samtalar med den som lyssnar. Och tankarna blandas med motsättningar både inom oss själva men även andra. Det är ju så mycket brus och distraktion här ute i den gemensamma världen.

Det är väl där jag lite lösryckt får för mig att demonerna tar sin form och rör sig utåt i tanken och gör sig levande (?)

För vi tror ju på våra egna tankar och skrämmer upp oss.

Egot livnär sig på rädsla och rädsla paralyserar och skapar en egen körfil i hjärnans egna synapssystem.

Och någon annan måste ju finnas som kan rädda oss!!!!!
Och den sluga, beräknande människan brer ut sig i sin förklädda mantel av ljus och kärlek och utstrålar kunnighet.
För att fånga de mörkrädda stackarna som fastnar likt flugor i flugfällan en varm sommardag i bondens storkök.

🌼🌼🌼🌼🌼🌼

Nu sprang tankarna fort iväg.
Men jag postar ändå.

#0:

Ja, vackert skrivet (som vanligt).😊

Det handlar nog om en allt för vanlig identifikation med materien, med kroppen, med egot (sinnet). Och ett förnekande, och en o-medvetenhet om "medvetandet" självt.
Man litar för mycket på sina sinnen… Ser bara separation (du och jag, det och det..osv). Man glömmer att titta inåt, för det yttre sprakar av fenomen. Man blir som förtrollad av alla yttre former, speciellt den vi kallar "jag". (det händer nog mig lite smått ibland också).

Och lustigt är det, som jag tycker att din text pekar på, i sin tystnad 😊 att man så ofta tycks glömma att titta inåt, sen kalla det för andlighet.
När det är just att titta inåt, som den verkliga andligheten handlar om i slutändan.

#0:

Om dom blandar in evolutionen, har dom inte förstått att evolution inte är någonting som händer inom en människas livstid, utan det handlar om hundratusentals till miljoner år och hundratals till tusentals generationer.

Vem som väntar på att bli till en "Homo Galacticus" (skrattar nästan ihjäl mig 🤣) väntar förgäves. Det är som om en dinosaurier väntar på att evolutinera till en fågel.

Men var och en resonerar utifrån sin egen kunskap och vem som inte har efarit vad som liggar bakom formen, illusionen, där som man hittar sin sanna natur, sin inre visdom, fokuserar på formen och illusionen, för att det är det enda som personen känner.

Fast vem som har erfarit verkligheten bakom illusionen, vet att det inte finns någonting att vänta på att det ska hända, utan VET att allt redan finns här och nu. Det väntar bara på att bli upptäckt och det har ingenting med illusionen att göra eller fantasier om aktiveringar av det som de identifierar sig med, kroppen, sinnet och egot.

#3:

Amen på det 🙏😉

#1:

Ja, så kan man verkligen säga, att det är som att vi rör oss mellan flera världar.
Du sätter fingret på något viktigt.

Det säger något om hur starkt egot kan vara, hur lätt det är att fastna i sina tankar, tro på sina rädslor och börja söka efter en räddare.

Tack för att du delade dina reflektioner. Det var fint och djupt skrivet.
Kan bara hålla med 💚

#2:

Tack, vad fint du skriver 😊
Det där känner jag också igen, hur lätt det är att fastna i det som syns och händer på ytan, och samtidigt missa det som är tystare, djupare och alltid närvarande.
Men med tiden tänker jag att påminnelserna till sig själv om den inre tystnaden bara blir fler och fler… en mognadsfråga, skulle jag säga.

#3: Precis, bra skrivet 😊

#6:

Tack själv. 😊 Precis så är det.

#5: Tack själv 🌸