Häromdagen stötte jag på ett uttryck:
"Jag vet inte hur jag ska orka vara kvar i 3D."

Det fick mig att tänka på
hur vanligt det är
i den nyandliga scenen
att dela upp världen i två:
i det andliga
och det oandliga,
i den här världen
och världar bortom.

Som om det andliga bara fanns där borta.

Men här finns ett missförstånd.
För det finns något vi sällan tänker på,
att världen vi upplever
inte är skild från det andliga.

Världen är det andliga i form,
ett uttryck av samma medvetande.

Träden,
himlen,
kroppen,
ljuden,
städerna,
människorna.

Allt detta framträder ur samma verklighet.

Ja, precis allt
är det gudomligas uttryck.

Det betyder inte att allt som sker
är vackert eller trevligt.
Människor kan
skada,
vara rädda,
handla destruktivt.

Men själva världen som framträdande
är inte ond eller ful.

Det är bara livet som visar sig.

Det är därför de gamla enhetslärorna
alltid säger motsatsen
till vad man först väntar sig:

inte att vi ska lämna den här världen,
den här dimensionen,
utan att den är genomsyrad av det gudomliga.
Den är själva uttrycket.

Det är därför de som har uttryckt denna insikt
talar om världen
med en nästan barnslig förundran:

Träden som svajar i vinden,
molnen som drar förbi på himlen,
myror som springer fram och tillbaka på marken,
fjärilar som dansar i luften,
och människorna vi möter.

Allt är en del av samma mysterium.

Och när vi förstår det
uppstår en annan sorts hållning.

En hållning som inte handlar om att fly från världen,
inte om en kamp mot världen.

Snarare en stilla förundran
över att allt detta överhuvudtaget framträder.

Världen i sig är fantastisk som den är.

För när man ser den som ett uttryck
av samma verklighet,
försvinner idén
att det gudomliga finns någon annanstans,
något som många fortfarande tror.

Och man slutar dela upp världen i två,

Det finns inte i en annan dimension,
inte i en annan värld,
inte på en annan sida.

Utan det gudomliga är här,
mitt bland oss och mitt i oss.

Det är precis här.