När vi föds är vi som ett vitt papper. Sen börjar andra människor att skriva på pappret och vi identifierar oss med det som andra har skrivit.

Det börjar med att vi får ett namn. Sen tillskriver samhället oss en könsroll om hur pojkar ska vara (får inte gråta t.ex.) eller hur flickor ska vara (snälla förstås). Pojkar får bilar som leksaker, flickor får dockor. Andra talar om för oss vad vi är bra på och vad vi är dåliga på. Vi får etiketter som t.ex. “Du är lat.” “Du är svår.” “Du är inte kreativ.” Omgivningen ger oss roller som "du är den duktiga", "du är den roliga".

Vi föds in i en kulltur och vuxna talar om för oss vad man gör i denna kulturen och vad man inte gör och det identifierar vi oss med. Vi blir jämförda med andra, exempel "“Din bror är bättre på det där.” “Du är den som är bäst på det där".

Föräldrars önskningar blir våra egna utan att vi märker det. Vi strävar efter att uppfylla andras önskningar, som vi tror är våra egna. Vi intar rollerna som andra har givit oss. Vi känner oss ansvariga om vi inte uppfyller rollerna och förväntingarna, ansvariga för andras besvikelse, ilska eller stress.

Till slut är det vita pappret fullt och vi är en "produkt" av omgivningen som vi växer upp i. Orden som skrivs på oss blir programmeringar som vi tror är sanningar och som vi identifierar oss med. Vi tror att det är det som definierar oss. Andras röster blir inre röster som styr våra val.

Vi föds som ren potential, men glömmer det när pappret fylls. Livets andliga resa handlar ofta om att sudda, omskriva, återta pennan. Till slut inser vi att pappret aldrig slutade vara vårt. Vi bara glömde att vi kunde skriva själva. När vi börjar se vad som faktiskt är skrivet på vårt papper och vem som skrev det, kan vi också börja välja vad som får stå kvar. Resten kan vi sudda bort och ersätta med vår egen handstil.