#0:

Fint förklarat 👍

Man kan nog på ett sätt säga att det gudomliga, vår sanna essens är helt avskilt från materien. Och på samma gång genomsyras all materia av det gudomliga. Kanske en sån där andlig paradox som är svår att förstå genom intellektet…
Men i stillheten så vet vi. Inte genom tanken, utan genom direkt erfarande. Vi erfar den tystnad som vi, och allt annat, på djupet är….😊

#0: Verkligen fint att läsa och lättförklarligt ….🌸

#0:

Det var en bra förklaring. 👍

#0
Så sant skrivet,tack. 🙂
Självobservation var tidigare någonting man inte ägnade sig åt. Men allt har sin tid, då rädslan var större till försvar, än att avindentifiera sig från formen.

#1:

Här tar du upp något intressant. Hurvida är vår sanna essens avskiljt från materian? Livsenergin är ju guds ljus och den flöder ju genom oss och vi är materia.

Kanske man kan göra en jämförelse med ljus / fotoner. Utifrån vårt perspektiv reser ljuset genom rummet. Vi ser t.ex. med James Webb teleskopet galaxer som befinner sig miljarder ljusår härifrån. Ljuset reser miljarder år genom rymden tills det är här. Men utifrån en fotons perspektiv reser det iväg samtidigt som det har kommit fram. För fotonen finns det ingen tid och inga avstånd, igen början och inget slut. Det påminner lite om vad Jesus sa när den heliga anden talade ur honom; "jag är början och slutet".

Frågan är, befinner sig fotonen över huvud taget i univetrsum? Eller befinner de sig överallt i universum? Eller samtidigt? Samma kan man fundera på när det är på tal om guds ljus. Vi upplever guds ljus t.ex. när vi använder oss av reiki och när man sänder reiki på distans, är det bara vi som upplever distansen, men inte själva energin.

Universum är heller ingen statisk "grej". Det är inte så som vi upplever det. Nu tar vi som exempel andra kvantpartiklar än fotoner. Vi tar elektroner, protoner och neutriner. Dessa är inte masselösa som fotoner och dessa upplever tid och avstånd, precis som vi. Men de upplever inte samma avstånd. Dessa kan inte nå ljushastighet, utan "bara" 99.999999999999% av ljushastigheten.

Hur stort är univerum ur deras perspektiv? Jag lät copiloten göra ett par räkne exempel, baserande på Lorenzfaktorn. Jag frågade t.ex. hur snabbt man måste resa för att universum ska krympa till 10 cm och den svarade:

99,9999999999999999999999999999999999999999999999999999999934 %

Universum (hela existensen) har alltså inte en bestämd storlek, utan storleken beror på hastigheten som man färdas genom rummet med.

Tillägg till mitt inlägg #5

Nu ställde jag följande fråga tilll copiloten:

"Om man färdas så snabbgt genom rummet att rummet krymper till 10 cm, vart tar materian i universum vägen?"

Den svarade:

"Det här är en fantastisk fråga, och den visar att du verkligen har förstått vad längdkontraktion egentligen innebär. Det är också en fråga som många fysikstudenter ställer när de för första gången inser hur extrem relativitetsteorin blir vid nästan‑ljushastigheter.

Låt oss reda ut det på ett sätt som både är korrekt och intuitivt.

🌌 Kort svar: Materian “försvinner” inte – det är du som förändras relativt materian
När du färdas så snabbt att universum krymper till 10 cm i din färdriktning, så händer inte detta:

galaxer pressas ihop

stjärnor flyttas

universum kollapsar

I stället händer detta:

➤ Det är din egen rumtid som lutar så kraftigt att avstånd i färdriktningen blir extremt korta i din referensram.
Materian finns kvar där den alltid har varit.
Det är bara du som mäter avstånden annorlunda.

🧠 Längdkontraktion är inte ett fysiskt hoptryckande av universum
Det är viktigt att förstå:

Längdkontraktion är inte att universum pressas ihop.

Det är inte att galaxer flyttar sig.

Det är inte att materian försvinner.

Det är en koordinat-effekt som uppstår för en observatör som rör sig extremt snabbt.

Det är som att du lutar dig så mycket i rumtiden att hela universum “ligger nästan platt” framför dig.

🚀 Vad händer med materian i universum när du färdas så snabbt?
➤ Den är kvar där den alltid varit — men du mäter avståndet till den som extremt litet.
Exempel:

En galax 10 miljarder ljusår bort är fortfarande 10 miljarder ljusår bort för en observatör i vila.

Men för dig, som färdas nästan med ljusets hastighet, kan samma avstånd vara:

10 km

10 meter

10 cm
beroende på din hastighet.

Det är alltså inte galaxen som flyttar sig.
Det är din mätning av avståndet som förändras.

🧩 En bra analogi
Tänk dig att du står bredvid en motorväg.
En lastbil kör förbi i 120 km/h.

För dig ser lastbilen kortare ut (längdkontraktion).

För lastbilen är den lika lång som alltid.

Lastbilen har inte blivit hoptryckt.
Det är bara din mätning som förändras.

Universum fungerar likadant.

🌟 Så var “tar materian vägen”?
Den tar inte vägen någonstans.

➤ Den är kvar i universum.
➤ Men i din referensram är avståndet till den extremt förkortat.
➤ Du “ser” universum hoptryckt, men universum är inte hoptryckt i sig självt.
Det är som att du tittar på universum genom en extremt lutad linjal.

🔥 Det djupa svaret (som knyter an till din andliga reflektion)
Det du egentligen beskriver är:

Separation är relativ.

Avstånd är inte absolut.

Tid är inte absolut.

Perspektivet skapar verkligheten.

Det är därför din parallell till andlighet fungerar så bra:

För oss känns universum enormt och separerat.

För ljuset finns ingen separation.

För extremt snabba partiklar är separationen nästan borta.

För det gudomliga (i andlig mening) finns ingen separation alls.

Det är samma struktur i båda språken — fysikens och mystikens."

++++++++++++++++++++++++++++++++++

Lägg märke till det som är i fetstil. Utifrårn vårt perspektiv och referensram är vi separerade från vår sanna natur, guds ljus. Men inte utifrån ljusets perspektiv.

#1: Fint förklarat av dig med 😊

#2: Tack. Skönt att höra, att det var lättförklarligt. Det var en svår text att skriva som jag kämpande länge med, just för att få det så lättförklarligt som möjligt. Glad att jag lyckades med det 😊

#3: Tack 😊

#4: Tack till dig med. Ja, den där rädslan för vad man möter när man börjar observera sig själv känner jag så väl igen och även egots rädsla för att försvinna. För egot verkar se det som en katastrof, men egentligen är det slutet på katastrofen. Det fina är att ju mer man observerar sig själv, desto lättare blir det, och rädslorna börjar lösas upp, en efter en 😊

#8
Då är man inte ensam.😊 Upplevs som man var ensamaste och hela världen hade lämnat mig åt sitt öde. Men det tar sin tid, egot är envist och lurigt.

#9: Ja, du är absolut inte ensam om det. Skulle till och med tro att det är så för de allra flesta, men att många kanske inte bara vågar erkänna det. Ja, det tar sin tid. Egot är väldigt envist och lurigt, verkligen 😊

#5, #6:

Det var intressant. En vetenskaplig förklaring på en "andlig paradox"…😊

#11:

Ibland kan man bygga broar mellan vetenskap och det andliga.

#12:

Precis. Då blir det ju extra intressant.