Vi människor identifierar oss mmed allt möjligt. Vi har en personlig historia, vi har tankar, minnen och föreställningar om oss själva. Vi filtrerar bort saker som vi inte vill se på oss själva och vi spelar roller. På så sätt konstruerar vi en identitet son vi definierar som jaget som vi är.

Men vi identifierar oss även med barnet som vi en gång i tiden var, fast barnet inte hade det som vi nuförtiden identifierar oss med, dvs. den personliga historian, våra roller, alla minnen och föreställningar som vi nuförtiden identifierar oss med.

Men vi är inte våra upplevelser, vår personliga historia, våra minnen, våra tankar, våra roller och föreställningar om oss själva. När vi identifierar oss med vår historia, våra roller och våra tankar, blir vi bundna av dem. Vi agerar utifrån gamla mönster istället för att vara närvarande. Vi försvarar en självbild istället för att vara öppna och vi lever mer i berättelsen om oss själva än i verkligheten.

Jesus sa, att vi måste bli som barnen för att komma i himmelsriket. Himmelsriket är inte ett ställe att komma till (som kristna tolkar det som), utan ett medvetandetillstånd. Barnet är närvarande och inte fångad i en berättelse om sig själv, är inte splittrat mellan “vem jag är” och “vem jag borde vara” och upplever världen direkt, inte genom filter.

Det är ett sätt att se världen som kommer närmare andlig klarhet och sanning. Det falska jaget som är konstruerat av våra tankar, föreställningar, minnen och pertsonliga historia är inte vad vi är, utan det är skalet runt omkring vår sanna natur. När skalet faller bort, upplever man kärnan och det är stillhet, klarhet, närvaro, enhet och man lever mer i nuet.

När vi tänker på vårt barndoms-jag gör vi det genom vuxna minnen och tolkningar och känslor. Det blir en tolkning av barndoms-jaget och inte det som vi verkligen var. Barnet hade ingen självbild, ingen personlig historia. Så när vi identifierar oss med “barnet jag var”, identifierar vi oss egentligen med en bild av barnet, inte med barnets faktiska medvetandetillstånd. Det är ytterligare ett lager av konstruktion.

Barnet "var" utan att veta att det var någon. Barnet var det rena sanna vi var innan vi konstruerade en falsk identitet. Barnet hade ingen självbild, ingen historia, ingen identifikation. Det hade bara varandet. Som barn tolkade vi inte allt som vi upplevde. Barnet hade inte identiteten som vi som vuxna identifierar sig med. Som nyfödda befann vi oss i en sorts upplysningstillstånd, som vi under livets lopp avlägsnar oss från. Vi avlägsnar oss från vårt naturliga tillstånd och lever i en sorts osanning.

För att komma tillbaka till vårt naturliga tillstånd måste vi släppa taget om konstruktionen, vår personliga historia och den inbillade kontrollen över vårt liv. Många tror att upplysning handlar om att lägga till något. Men det handlar bara om att ta bort osanningen om oss själva.