Häromdagen läste jag på nyheterna om ett fruktansvärt fall.
En kvinna och hennes man hade plågat ihjäl sin treårige son.

Jag tänker inte gå in på några detaljer här.
Men det som hände den här lilla pojken var ofattbart, helt fruktansvärt.

De fick livstids fängelse.
I rättegången sa de att pojken var besatt av en demon.

Jag blev helt bestört.
Och började tänka på hur farliga vissa idéer kan vara.

Hur lätt det är för fantasi och tro att bli verklighet om man tar dem på allvar.

Nu var det inte i Sverige som den här pojken dog.
Men ämnet är så pass viktigt att jag ville skriva om det ändå,
om inte för annat, så för att uppmärksamma problemet.

För jag har sett det så många gånger, speciellt på Youtube.
Människor som pratar om demoner som om de vore verkliga.
Inflytelserika människor med stora följarskaror.

Och det som slår mig när jag ser de här videorna
är hur mycket rädsla och ångest de själva bär på.

När idéer om djävlar och demoner,
om onda och mörka makter,
tas emot utan kritiskt tänkande kan det bli riktigt farligt.

Det blir som frön som planteras i någons huvud
och som sedan växer till något väldigt destruktivt.

Särskilt människor som är sårbara,
eller personer som mår psykiskt väldigt dåligt, kan drabbas hårt.

Det kan trigga både rädsla, ångest och paranoia,
och i värsta fall få människor att göra saker de annars aldrig skulle göra.

Men det finns en annan väg.
En väg bort från rädsla till klarhet.
Från oförståelse till förståelse,
från okunskap till kunskap.

Och precis som Buddha sa,
är det meditation och självobservation som är vägen.

För när man börjar titta inåt
och verkligen börjar observera sig själv och sitt eget sinne,
kan man klart och tydligt se
att det som man trodde var mörkt och hotfullt
bara är helt naturliga inre processer
och mentala mönster.

Då ser man att rädsla är en kroppslig reaktion,
att ångest är energi som söker uttryck,
att tankar bara är tankar, hur mörka de än är,
att inre bilder bara är inre bilder,
och att smärta bara är smärta och inte en entitet.

Det finns ingen “andra kraft” där inne.
Ingen demon,
ingen mörk kraft.
Bara livet som rör sig genom oss.
Psykologiska och biologiska processer,
som blir mindre skrämmande ju mer man betraktar dem.

Som en virvel i vattnet,
som uppstår, rör sig och löses upp igen.
Och samma är det med våra tankar, känslor och rädslor.
De är bara former i flödet som kommer och går.

Det är därför många traditioner,
som till exempel zen och advaita,
aldrig pratar om demoner som bokstavliga väsen.
De talar om dem som metaforer för okunnighet,
rädsla och för ointegrerade delar av psyket.

Men om man varken mediterar eller observerar sig själv,
börjar man lätt att projicera
och att ta allt bokstavligt,
och på blodigt allvar.

Då blir det lätt att börja tolka sin ångest som en yttre kraft,
sin ilska som något “som tagit över”,
sina impulser som något “icke-mänskligt”,
och sina smärtor som attacker.

Men när man börjar meditera och observera sig själv,
faller demonbegreppet bort av sig själv.
Det är som när man tänder lampan i ett mörkt rum
och äntligen kan se klart igen.

Då förstår man
att det inte finns några självexisterande onda krafter där ute.
Att det inte är demoner som dödar, utan människor som tror på dem.
Att det är idéerna om mörka och onda makter som sprids ut
och som tas på allvar
som skapar den verkliga skadan.

Det finns inget mörker i sig,
ingen ondska i sig.

Men många som upprätthåller tron,
utan att själva se vilken skada den sprider.

De kallar sig ljusarbetare,
men det är deras tro som håller mörkret vid liv.

Utan den här tron hade kanske pojken varit vid liv idag.