Så som det finns tusentals rådgivare för partnerskap och parterapeuter i Europa, fanns det i det gamla Indien visa människor som man också kunde fråga om råd i äktenskapsfrågor. En gång hände det att det i en by levde två mycket olika äldre par:
Det ena paret var olyckligt och grälade ständigt, medan det andra levde lyckligt och harmoniskt tillsammans. De ansågs vara visa. En dag, när den stridslystna kvinnan och den stridslystne mannen återigen hade grälat förfärligt och det nästan hade kommit till handgripligheter, gick kvinnan gråtande till den lyckliga hustrun.

”Syster”, sade hon, ”hjälp mig, jag kan inte leva så här längre. Varför är min man alltid så fientlig, så att vi ständigt råkar i konflikt? Du lever så lyckligt och fridfullt med din man. Hur gör du?”

Den lyckliga kvinnan tänkte en stund. Sedan sade hon: ”Nåväl. Titta på mig. Jag ska visa dig något.”

Hon ropade på sin man, som just höll på att kupa potatisplantorna på terrassfältet bredvid huset. Han kom, bytte skor vid dörren och steg in i hyddan. Hon sade till honom: ”Käre du, var snäll och tänd en eld!”

Mannen såg kort på sin hustru, rynkade pannan och tände elden.

”Och nu”, sade kvinnan, ”sätt en gryta på elden.”

Mannen satte en gryta på elden.

”Nu häll i lite ghee (klarifierat smör).” Det gjorde han.

”Häll i honung.” Han droppade i honung.

”Och nu häll alltihop i elden!” Utan att säga ett ord tog mannen grytan och hällde hela innehållet i elden, så att lågorna slog högt upp.

”Tack, min käre”, sade kvinnan, ”det var allt, nu behöver jag dig inte mer.” Och mannen gick ut igen till sitt lilla fält för att fortsätta kupa potatisen.

Husfrun vände sig till den olyckliga besökaren och frågade: ”Förstod du?”

”Ja”, svarade hon, ”ja, jag förstod.”

Och hon skyndade hem. I trädgården framför hyddan rensade hennes man ogräs mellan okraplantorna. Hon smet in i hyddan. Efter en stund trädde hon fram i dörren och ropade: ”Du, käre, kom in till mig i huset!”

”Ser du inte att jag arbetar?”, muttrade mannen.

”Det ser jag, men jag var just hos det visa paret som lever så lyckligt. Hustrun visade mig en magisk handling. Kom, snart kommer också vi att leva lyckligt tillsammans!”

”Struntprat”, grymtade mannen, ”du med ditt eviga trams!”

”Jag ska också laga risgröt åt dig senare, som du tycker så mycket om.” Fortfarande muttrande släpade sig mannen mot hyddan. De gick in.

”Först måste du tända en eld”, sade kvinnan.

”En eld, nu på eftermiddagen, i den här hettan?”

”Snälla, snälla!”

Motvilligt tände mannen en eld i eldstaden.

”Nu ska du sätta en gryta på elden.”

”Vadå, en gryta? Matlagning är ju ditt arbete!”

”Snälla, snälla. Jag ber dig, gör det.”

Missnöjt tog han en gryta och satte den på elden. ”Du har blivit tokig”, sade han.

”Och nu häll i smör.”

”Smör? Det dyra smöret bara så där? Jag förstår inte alls vad det här ska bli!”

”Nu häll i honung!”

”Honung? Du är helt galen! Du är inte klok!”

”Och nu häll alltihop i elden!”

Mannen for upp. Han såg på henne som om hon allvarligt hade bett honom att flyga. Han visade henne "pippin" och gick svärande ut ur hyddan tillbaka till sitt arbete. Kvinnan slog händerna för ansiktet och grät. Lite senare gick hon nedslagen tillbaka till sin rådgiverska.

”Din magiska ritual”, jämrade hon sig, ”fungerade inte hos oss. Fast jag, det svär jag, gjorde precis som du visade mig. Vi började genast gräla igen.”

”En ritual?” Den visa kvinnan log. ”Vilken ritual? Jag visade dig ingen ritual. Jag visade dig bara att grunden för varje gott partnerskap är tillit. Se, min man visste inte vad jag hade för avsikt med mina märkliga önskningar, men han hade sett dig komma och kunde tänka sig att vi hade talat med varandra. Han visste att om jag ber honom mitt på eftermiddagen i den brännande hettan att tända en eld, ställa en gryta på den, hälla i smör och honung, värma det och sedan hälla bort det, då har det en anledning. Han litar på mig”, förklarade hon. ”Och se”, tillade hon, ”om min man hade bett mig att göra detsamma för honom, då skulle också jag ha gjort det. Det är allt.”