Om metaforen när två blir en
När två blir en
Och vad som händer
när metaforen tas bokstavligt.
Då är det lätt att tro
att det handlar om en process,
om två som möts
och smälter samman,
att något förändras
på riktigt.
Men snarare är det
illusionen om två
som upphör.
Inte genom att två möts,
utan genom ett genomskådande.
Ett genomskådande
av det jag som aldrig fanns,
av separationen
som alltid varit illusion.
I det ögonblicket
upphör identifikationen.
Gränserna upphör.
Inget jag och du.
Inget vi och dem.
Inget subjekt
och inget objekt.
Inget inre,
inget yttre.
Ingen längre där
som står mittemot något.
Och detta ögonblick
upplevs som
intimt,
kärleksfullt,
och heligt,
trots att det inte finns någon kvar
som det händer för.
Kärlek,
i sin djupaste form,
är just detta:
frånvaron av separation
snarare än närvaron av relation.
Det är inte att två möts,
utan att det som alltid varit gemensamt
blir synligt.
Så se upp
att språket inte förråder dig.
För det är ingen handling.
Det sker inte genom viljeakt.
Det sker
när inget längre görs.
Det är inte ett tillstånd
man går in i,
utan ett missförstånd
som faller bort.
Och kanske är det därför
ögonblicket är så flyktigt.
Inte för att det är skört,
utan för att identiteten
så snabbt återtar sitt grepp
och säger:
“det där hände mig.”
I samma sekund
är två tillbaka igen.
Man kan säga:
att när två blir en,
finns det ingen kvar
som kan säga att det hände.
#0:
Fint 😊 ja, språket kan lätt lura en, eftersom språk blir tanke, och tanke alltid är/blir separation…
#0 Det är så djupt skrivet av dig. 💚 Vilket får en att spekulera vidare.
Man är inte där ännu, säger man tyst till sig själv.
Är det någonting eftersträvansvärt?
Så som vi människor fungerar i stort.
Ett mål att nå i illusionens drömrike.
Om någonting sker, så är det just nu.
Inte när eller om det sker.
Man är inte där ännu.
Hur kan man veta det.
Kanske allt sker, utan att man vet att det sker?
- Redigerat 2026-02-08 09:11 av Gråeld
#2:
Tack 😊
Intressanta frågor du ställer, som verkligen är värda
att fundera och meditera vidare över.
Jag skulle kanske säga så här,
att tanken på att “man inte ännu är där”
redan tillhör föreställningen om ett “där”.
Ur ett icke-dualistiskt perspektiv
finns inget mål att nå
och ingen punkt bortom detta ögonblick.
Om något sker, så sker det alltid nu.
Kanske utan att någon vet
att det sker. Jag vet inte.
För jaget är tanken på att upphöra
naturligtvis en katastrof och inget eftersträvansvärt.
Och det är helt förståeligt.
För det är så jaget tänker, så egot är uppbyggt.
Men i det som är
är det ingen katastrof alls.
Snarare slutet på katastrofen.
Inte för att något går förlorat,
utan för att kampen att upprätthålla
en separat identitet
får vila.
Så det är varken något man når
eller något man undviker.
Det är det som finns kvar
när inget längre görs 😊
#1: Tack, ja precis så 😊
Och när 2 blir till ett finns det heller inget ställe att vara på.
#2:
Nu har FM redan gett en bra kommentar. Men kanske ligger det i perspektivet… Jaget, det ser bara "jag är här" och "jag vill/kommer att komma dit". Men det är just det som är illusionen… Som FM redan har skrivit (och som även du är inne på, Gråeld) så sker allt, alltid i nuet… Nuet som är avsaknad av illusionen om tid (hit till dit). Därför från ett annat perspektiv… Kanske man kan säga "jag är bara här"… Och låta det vara det enda som faktiskt existerar…😊
Starta ny diskussion