Jag kom just att tänka på det här om att sända kärlek,
ett uttryck som ofta används inom nyandligheten.

Ofta handlar det om att sända kärlek
till människor som anses vara i behov.
Till människor i “låg vibration”,
till “omedvetna massor”,
till de “arga”, “rädda” och “sovande”.

Det presenteras ofta som något självklart gott.
Som om människor förändras
och världen blir räddad genom att sända lite kärlek.

Men detta bygger på en felaktig föreställning om vad kärlek är.
Kärlek är inget objekt som kan skickas från en person till en annan.
Den är ett varande, en essens.

För att kunna sända kärlek
krävs det någon som har kärlek
och någon som saknar den.

Men om kärlek är essens
kan den varken ägas eller överföras,
eller användas som ett verktyg.

Den kan bara levas.
Eller blockeras.

Men många tror att eftersom
“Kärlek är energi”
och energi kan riktas,
så kan kärlek sändas.

Men det är inte så det fungerar.

När kärleken levs,
när energin flödar ur hjärtchakrat,
då strålar den av sig själv.

Det är då man älskar.
Då man tänker gott om andra.
Då man kan möta andra utan vilja att förändra dem.
Då sätter man sig inte ner för att “sända” kärlek,
den strålar av sig själv,
bara genom det att vi älskar.

Missförstå mig inte nu.
För visst finns det situationer
där människor måste stoppas eller spärras in,
inte för att straffa dem eller skada dem,
utan för att skydda andra.

Men det är inte det som det här handlar om,
utan det handlar om kärlek.
Om den villkorslösa kärleken,
som inte är något vi kan skicka iväg
som ett paket med posten,
utan som är något vi är.

Att säga att man sänder kärlek
till “de arga och omedvetna”
är inte ett uttryck för att leva denna kärlek.

Det är ett sätt att säga:
jag ser klart, medan andra är fast i mörker.
jag vet bättre än de själva vad de behöver.
jag har tillgång till något som andra saknar.
Och därför behöver de förändras.

Det är att säga:
“Jag kan inte älska dig
innan du gjort något åt ditt mörker.”

Och då är det inte kärlek som vi strålar ut,
utan motstånd mot det som är.

Det spelar ingen roll om man kallar det
kärlek, ljus, eller hög vibration.
Och det spelar ingen roll hur många hjärtan man än visualiserar.

Agendan sitter i energin.

Om agendan är att den andra ska bli mer kärleksfull
så älskar man inte människan som hon är.
Då är det inte kärlek som vi strålar ut.

I samma ögonblick som syftet blir
att den andra ska mjukna,
bli mindre arg,
eller mer medveten,
är det inte kärlek som uttrycks,
utan vårt eget motstånd mot det som är.

Och då är det också det man sprider ut i världen,
sitt eget motstånd och inte kärlek.

Det vi sänder ut är alltid en reflektion
av det vi själva känner och tänker.
I varje ögonblick.

Det är omöjligt
att samtidigt sända en annan kärlek
som man önskar att hon vore annorlunda.

Det är omöjligt
att samtidigt sända en annan kärlek
som man känner sorg, ilska eller frustration
över hennes omedvetenhet.

För det är det vi i ögonblicket faktiskt känner som vi “sänder ut”.

Och känner vi kärlek,
ja då önskar vi oss inte att människor vore annorlunda.
Då känner vi ingen sorg över andras omedvetenhet.

Då har vi inget behov av att "sända kärlek" till andra för att fixa till dem.

Då delar vi inte ens in människor
i medvetna och omedvetna,
i kärleksfulla och icke-kärleksfulla.

Villkorslös kärlek säger inte:
“Jag riktar rätt energi mot dig
så att du förändras.”

Den säger inte:
“Om jag sänder tillräckligt mycket ljus
kommer du att bli annorlunda.”

När kärleken levs
finns ingen vilja att förändra den andra.
Ingen som behöver korrigeras.
Ingen som behöver bli något annat än det den redan är.

Och när den kärleken verkligen levs
är det också den vi strålar ut,
lika självklart som en blomma
som sprider sin doft till alla som råkar gå förbi.

En enkel fråga kan därför avslöja allt:
Skulle jag fortsätta att “sända kärlek”
om jag visste att den andra
aldrig skulle förändras?