Universum finns i oss själva
Man hör ofta inom andliga kretsar att universum finns i oss själva och att det uppstår i medvetandet.
Vi kan ta ett par exempel om hur vi själva skapar världen som vi upplever. Ljusvågor är bara elekgtromagnetiska vågor i olika frekvenser. När dessa frekvenser träffar våra ögon, registreras de av tappar i ögonen, som vidare för signalerna till hjärnan och sen är det hjärnan som får oss att uppleva dessa frekvenser i form av färger.
Med ljudvågor är det samma sak. Det finns en koan som låter "hur låter ett träd som faller om ingen hör det?" Ljudvågor är bara vibrationer i luftens molekyler. I luft rör sig molekylerna fram och tillbaka i samma riktning som vågen färdas. Det kallas en longitudinell våg. När tryckvågorna når örat sätts trumhinnan i svängning. Dessa vibrationer omvandlas till nervsignaler som hjärnan tolkar som ljud. Med andra ord, om ingen hör trädet som faller, låter de inte alls.
Ljud och färger existerar bara i hjärnan, inte utanför oss (i universum). Sen tolkar hjärnan det som någonting som den gillar eller inte gillar. Det är hjärnan som avgör om ljudvågor uppfattas som vacker musik eller som oväsen. Det är hjärnan som avgör om en färgkombination är vacker eller inte.
Våra andra sinnen, som smak och lukt följer samma princip. Molekyler binder till receptorer som skickar signaler till hjärnan och sen är det hjärnan som översätter signalerna till smak och lukt. Men molekylerna i sig har varken smak elller lukt.
När man ser det så här blir det tydligt:
Ljud är inte vibrationer. Det är hjärnans tolkning av vibrationer.
Färg är inte ljus. Det är hjärnans tolkning av ljus.
Lukt är inte molekyler. Det är hjärnans tolkning av molekyler.
Smak är inte kemiska reaktioner. Det är hjärnans tolkning av dem.
Det betyder inte att världen är ”påhittad”, men att vår upplevelse av den är en intern simulering baserad på inkommande data.
När man inser att allt vi upplever, ljud, färg, smak, lukt, känsel, är hjärnans konstruktion, blir det svårt att hålla fast vid idén att vi upplever världen ”som den är”.
Det vi upplever är alltid filtrerat, omtolkat, förenklat, färgat av våra sinnen och vår hjärna.
I den meningen är det helt rimligt att säga att ”universum finns i oss”, eftersom hela vår värld, allt vi någonsin känt, är en upplevelse i medvetandet. Vi upplever inte världen sopm den "är", utan en modell baserande på vad våra sinnen registrerar och hur hjärnan tolkar detta. Allt vi någonsin upplever är medvetandets innehåll.
Man kan säga att vi är i universum fysiskt, men universum är i oss upplevelsemässigt. I Castanedas böcker säger Don Juan, att vi inte ser världen, utan bara en beskrivning av världen.
Moderna forskare inom perception och hjärnforskning beskriver det så här:
hjärnan bygger en intern modell av världen
sinnena ger bara fragment av data
modellen fylls i, tolkas och färgas av tidigare erfarenheter
Det betyder att två personer kan se samma sak men uppleva något helt olika, inte för att verkligheten ändras, utan för att deras modell av verkligheten skiljer sig.
Sen skulle jag också kunna ta upp kvantfysiken, där dubbelspaltexperimentet visar att partiklar inte får bestämda egenskaper förrän de observeras elle mäts.”
Vi skapar alltså vår verklighet själva och tror att den är verklig. Men egentligen är ingenting som vi upplever verkligt. Vi upplever tid som någonting som är lika för alla, men som egentligen är beroende av hastigheten som vi färdas med. Vi färdas alltid med ljushastighet genom rumstiden. Ju högre hastighet som vi färdas genom rummet med, ju långsammare går tiden och det är ingen subjdktiv upplevelse, utan själv upplever man tiden alltid lika. Men skillnaden blir synlig i jämförelse med andra objekt som färdas med annan hastighet genom rummet.
Avstånden i universum förkortas också med hastigheten som man färdas genom rummet med. Skulle man färdas med ljushastighet, skulle det inte existera avstånd längre och tiden skulle stanna.
När man inser allt detta, ändras inte upplevelsen av "verkligheten". Men man är medveten om hur man själv konstruerar den.
#0.
Oj.. ..
Mycket intresant och hissnande kände jag nu när jag läste din utomordentligt välformulerade text.
Där tankesprången på ett sätt kändes överväldigande - men samtidigt begripligt .. .. trots mitt inre logiska motstånd som tveksamt står med armarna i kors på insidan….. och inte riktigt vill ta till sig ide'n om att verkligheten inte är verklig utan endast tolkningar som gjorts i vårt innre…. som om vi skulle vara androider med inprogramerade program… 😱
Samtidigt minns jag ju hur jag saknade och längtade efter lättheten jag upplevde i en ndu för flera år sen.
Nej, jag såg ingen tunnel, ingen mötte upp mig och trots det har jag aldrig någonsin känt mig så hemma… som jag gjorde - där och då.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Väldigt bra skrivet 🙂 lätt att förstå, trots ett ganska invecklat ämne.
Du nämner ens upplevelse av tiden. Då kommer tanken till mig att även upplevelse av tid är ganska subjektiv. Om man har roligt brukar det upplevas som att tiden går snabbare, eller nästan "försvinner". När man glömmer tiden… Ja, då går den snabbt, och inte alls på samma gång.
Har man tråkigt, eller väntar på något, så upplever man ofta att tiden går långsamt…
Därför kan ju två personer som gör samma sak uppleva tidens gång väldigt olika, beroende på om de tycker vad de gör är tråkigt, eller roligt t ex.
Men jag håller annars med i allt du säger. Vi kan aldrig riktigt uppleva världen som den är… Därför kan man kalla den "en dans med illusioner", Maya, eller kanske oxå; ett "kosmiskt skämt" från Gud.😄😉
#1:
"Samtidigt minns jag ju hur jag saknade och längtade efter lättheten jag upplevde i en ndu för flera år sen. Nej, jag såg ingen tunnel, ingen mötte upp mig och trots det har jag aldrig någonsin känt mig så hemma… som jag gjorde - där och då."
Fint att du delar, förresten 😊🤗
#1:
Tack! 🙂 Det var precis det som jag försökte, att göra saken begriplig, fast det är svårt att föreställa sig att universum finns i oss. På sätt och vis är vi programmerade att se världen på ett visst sätt och syftet med det är att överleva och fungera i den fysiska världen.
En ndu har jag aldrig upplevt, men känslan att komma hem (att vara hemma) känner jag från mina 2 samadhi erfarenheter. Kanske du också hade någon form av samadhi när du "kom hem"?
#2:
Tack! 🙂 Ja, tiden upplever man subjektivt. Vintern varar i 10 år medan sommarn varar i en månad……. känns det. 😄 Och är man på sommarn 4-5 timmar ute på sjön, känns det som en timma. Men en timma i ett vänterum känns som 5 timmar.
Och ja, det är våra sinnen och hjärnan som skapar maya.
Jag hittade den här studien och tänkte att den passar bra in i den här tråden:
Jag bad copiloten om en kort smmanfattning på svenska:
Artikeln föreslår en teori där medvetande inte uppstår ur hjärnan, utan tvärtom är ett grundläggande fält i universum, ungefär som gravitation eller elektromagnetism. Hjärnan fungerar då som en “mottagare” eller “modulator” av detta universella medvetande.
🔑 Huvudidéer i artikeln
Medvetande är fundamentalt, inte en biprodukt av materia.
Universum består av ett medvetandefält som genomsyrar allt.
Fysikens lagar och fenomen kan tolkas som uttryck för detta fält.
Hjärnan fungerar som ett instrument som “stämmer in” på medvetandet.
Detta skulle kunna förklara:
subjektiv upplevelse (qualia)
mystiska upplevelser
vissa kvantfenomen
Författaren försöker förena modern fysik och fenomenologi (studiet av upplevelser).
🎯 Syftet med teorin
Att skapa en modell där:
medvetande och materia inte är separata
vetenskapliga observationer och subjektiva upplevelser kan förstås inom samma ramverk
#6:
Intressant.
Jag tänker att vi lever kvar lite i det gamla, före kvantfysiken t ex. Även om forskningen har gått framåt, och kan visa på något annat…
Sen när vår egen upplevelse bekräftar den gamla/"traditionella" vetenskapen om den värld vi har omkring oss (just som har skapats ur vår egen upplevelse av världen och oss själva)…så är det svårt att kasta det gamla i sjön, eftersom vi har identifierat oss så pass starkt och länge med det (flera hundra år), så det nästan krävs ett "kvantsprång" för att komma vidare.😊
#7:
Ja, man måste börja att tänka i helt nya banor. Tanken att medvetandet är något universellt och att individen bara är ett uttryck, en kanal eller “antenn” för detta större medvetande finns i alla möjliga traditioner, t.ex. advaita vedanta, buddhism och taoism.
#8:
Jo, precis. Egentligen är det ju en helt annan världsbild…
Jag läser förresten en spännande roman från författaren som skrev DaVinci-koden (om ni känner till den boken, som senare blev film).
I den nyaste boken i den serien, som kom för inte så länge sedan, handlar det om just detta med "icke-lokalt" medvetande.😊
#9:
Jag känner inte romanen. Men man hittar liknande föreställningar om medvetandet som något universiellt grundläggande även inom panpsykism och i Jungs psykologi.
#10:
Okej, ja den tanken/föreställningen går att hitta lite här, och där faktiskt.
Starta ny diskussion