Det skymda ljuset
Ibland snubblar jag över uttryck som jag börjar fundera över.
Ett sådant är talet om ett ”krig mellan ljus och mörker”.
Och det slår mig hur få som ifrågasätter det.
Och hur ingen egentligen förklarar
vilket ljus och vilket mörker det skulle handla om.
För när jag tittar in i mig själv ser jag inget mörker,
och när jag tittar ut i världen ser jag heller inget mörker.
I alla fall inte som en egen kraft.
Men jag ser ljus. I alla människor och i alla levande varelser,
i hela naturen, ja till och med i varje sten och ting – ser jag ljus. Guds ljus.
Oavsett hur destruktiva eller onda människors handlingar kan vara,
ser jag att deras innersta natur, deras sanna essens, är ljus.
Något mörker ser jag inte. Jag ser ingen ond kraft någonstans att skylla på.
Och därför tänker jag att det finns ljus, men inget mörker som något eget.
Att mörker snarare är frånvaro av ljus,
så som det på natten är mörkt för att solen inte lyser, eller för att lampan är släckt.
Att säga att det pågår ett krig mellan ljus och mörker
är lika absurt som att säga att det pågår ett krig mellan ljud och tystnad,
när det ena bara är frånvaro av det andra.
Inte som så att ljuset skulle vara borta.
Det finns alltid där, men det döljer sig ibland.
Med andra ord: det finns ingen kraft som heter ”mörker”.
Det finns bara ljus som inte alltid lyser klart.
Eller som man säger det inom andra traditioner:
det finns bara det rena medvetandet,
som ibland inte känns igen.
Och med det menar jag,
att när vi inte känner vårt eget ljus,
börjar världen se mörk ut.
Metaforiskt kan man säga att världen ser mörk ut
när vi själva inte lyser fullt ut.
Och när ljuset inte lyser blir livet lätt till en kamp
både inom oss själva,
mot samhället,
mot systemet och mot alla möjliga andra människor.
Jag säger inte att världen är ”god”.
Jag säger inte att allt är ”positivt”.
Jag säger inte att lidande inte finns.
Jag säger:
att essensen är ljus.
Och att det bara är frånvaro av medvetenhet om essensen som skapar lidande.
Och att det lidandet projiceras som ”mörker”.
Och när man tror på den projektionen börjar man kriga.
Det är när vi upplever oss som separerade
som vi delar upp världen i vi och dom,
i gott och ont, i rätt och fel.
Det är där krig och konflikter börjar,
i upplevelsen av splittring,
inte ur en mörk kraft.
Och många inom den andliga scenen
har inte försonat sig med sina egna rädslor,
och med sin ilska mot systemet, föräldrarna eller samhället,
och med sin känsla av maktlöshet.
Istället för att möta det
gör de sina inre konflikter till något heligt
och kallar det för ett krig mellan ljus och mörker.
Så när någon talar om krig mellan ljus och mörker,
tänk på att det inte är ett avslöjande om världen,
utan bara ett uttryck för en människas skymda ljus.
#0:
Precis så är det och sen kan ju ljus heller inte kriga mot sin egen frånvaro, för där som det finns ljus, finns det ingen frånvaro att kämpa mot.
Ljus, i andlig mening, har för mig 2 betydelser. Det ena är den gudomliga energin som finns i allt liv och det andra är medvetenhet. Det som är omedvetet är det som man säger "ligger i mörkret". Det är ett symboliskt uttryck.
Ljus som energi betraktat är något som man kan beteckna som något substansiellt, medan frånvarande inte har substans. Därför är mörker som du skrev, ingen egen kraft.
Jag tror att "ljuskrigarna" inte ens funderar så värst mycket på djupet över ljus och mörker. Det låter fint att kämpa för ljuset mot mörkret och att klassa sig själva som ljusa. I slutändan är deras egen frånvaro av medvetenhet som de agerar utifrån.
#0
Har egentligen inget mer att tillägga.💚
#0: Din text väcker denna dikt till liv i mig.
Minns inte vem som skrev den från början.
*Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen, du bär en mörk pupill.
Ty mörkt är allt som ljuset, med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär. *
Jag tycker den är så fin och tröste rik. Då jag varit mörkrädd långt upp i ålder och även snubblar runt i den separerade världs synen till och från.
Visst finns det ljus
Och
Visst finns det mörker
Det handlar helt enkelt om hur vi
som individer väljer att möta utmaningen det innebär att leva som människa här på jorden.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#3:
Så fin dikt och så fina reflektioner. Ja, det är som om mörkret ibland får oss att tappa synen på ljuset. Men om vi möter det, istället för att kämpa emot, upptäcker vi mer av vårt eget ljus.
Dikten fångar verkligen det på ett vackert sätt 😄
#0:
Jag tolkar nog ljus och mörker här på liknande sätt som Condor, en liknelse, eller symboliska ord för medvetenhet och o-medvetenhet.
Minns att Jesus ska ha sagt något i stil med:
"Jag är Världens ljus, och du är Världens ljus."
Med det menade han nog, ungefär som du skriver, att alla i sin essens är detta ljus, denna medvetenhet. Det är nog bara så att alla inte uttrycker det här i världen…
Sen om att kriga….. Det ska visst krigas mot allt möjligt…. Men har man tänkt på att det kanske är själva krigandet som är "problemet", inte vad man tror sig kriga emot..?
Sen är det nog också som Condor skriver, åter igen, inget "man" reflekterar så djupt över. Gjorde man det, så hade man säkert kommit fram till något i stil med vad du försöker förmedla i #0 här.😊
- Redigerat 2026-01-25 06:55 av snowy00
#3:
En vacker dikt. 🙂
#5:
Ja, den tolkningen gillar jag med 😊 Ljus som medvetenhet, mörker som o‑medvetenhet… Och precis, kanske är det kriget i sig som är problemet… inte det man tror sig kriga mot. Det man tror sig kriga mot är ju för det mesta bara en idé, ett spöke som hjärnan skapat 😊
#7:
Just det! 😊
Starta ny diskussion