Sanningen är inte min
”Det här är min sanning.”
Det är ett uttryck jag ofta hör.
I andliga sammanhang.
I personliga berättelser.
I texter som vill säga något viktigt.
Och varje gång får det mig att stanna upp,
eftersom något i orden drar min uppmärksamhet.
För det mesta av det vi kallar livet
utspelar sig i våra egna huvuden.
Berättelser om vem jag tror att jag är.
Om vad jag varit med om.
Om hur saker borde vara.
Om vad andra gjort, sagt eller borde förstå.
Berättelser formade av minnen, upplevelser och tolkningar.
Av känslor, övertygelser och framtidsbilder.
De känns sanna.
Och kanske är det därför vi så lätt tar dem för verklighet.
Men det som känns sant
är fortfarande bara berättelsen.
Sanningen visar sig först
när berättelsen tystnar.
När någon säger “min sanning”
hör jag oftast människor beskriva sina egna upplevelser
och deras tolkningar av dem.
Vad de tror på och är övertygade om.
Och det är inget fel i det.
Men jag undrar ibland vad som händer
när ordet sanning används för något som är djupt personligt.
För varje människa bär sin egen berättelse.
Och berättelserna skiljer sig åt, från person till person.
Ibland subtilt, ibland helt.
Ingen berättelse är den andre lik.
Sanningen, så som jag erfar den,
varierar inte på det sättet.
Den visar sig snarare
när berättelserna stillnar.
Och när berättelserna stillnar
tycks också jaget tystna.
Det sker samtidigt,
utan ansträngning.
För det är samma rörelse.
Det som blir kvar är förvånansvärt enkelt.
Inte mycket alls.
Bara det som är.
Inte personligt.
Inget som kan ägas.
Inget som förändras från människa till människa.
Kanske är det därför uttrycket “min sanning”
aldrig riktigt landar hos mig.
Där berättelsen upphör
finns ingen kvar som kan säga min.
Kvar blir endast sanningen.
Inte min sanning, inte din sanning.
Bara sanning.
Och den är lika för alla.
Men när någon säger ”min sanning”
pekar det alltid tillbaka på ett jag.
På mina upplevelser, mina övertygelser, min tro…
Och det är inte sanning.
Åtminstone inte den absoluta sanningen,
den som inte kan ägas,
den som inte kan bli min.
#0:
Ja, så är det. Jag undrar om det här med "min sanning" och "din sanning" kommer från att folk har missuppfattat ett uttalande av Osho.
Osho sa, att en sanning först blir till den egna sanningen när man har erfarit den. Annars är det ingen egen sanning, inte ens om den är sann, dvs. inte ens om det är en objektiv sanning.
Dert finns ju bara en objektiv sanning. Osho menade, att om man bara tror på någonting utan att ha erfarit det, att det inte är ens egen sanning, utan bara ens egen tro, även om det handlar om en objektiv sanning.
Men inom nyandlighet används uttrycken "min och din sanning" för subjektiva sanningar, dvs. vad man tror skulle vara en sanning. Så kommer det sig att "allt är sannt", min och din sanning, bara man tror att det är sannt.
#0:
Jag minns någon som kallade det absolut sanning, och relativ sanning.
Men för mig finns nog bara en sanning…så fort man delar upp något slutar det egentligen att vara riktigt sant, på något sätt…🤔
#0: Jo du. Hur ofta förväxlas inte våra känslor - med just vår Sanning?
Eftersom det just i stunden käns så riktigt på det viset i den stunden.
Och många av oss lever uppe i huvudet i tankarnas tankeby som även dessa känns så sanna och riktiga…..
Och vi går vilse i illusionen om vad som är Sanning och vad som är riktigt………För att vi bygger vårt liv på uttänkta scenarion…….
En fiktiv värld
Om vi så vill kalla den?
🌸🌸🌸🌸🌸🌸
Berika mig med
tålamod
så att jag kan se
med blida ögon
på livet och
människorna som
vandrar brevid mig.
🍃🍃🍃🍃🍃
😇
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
- Redigerat 2026-01-03 08:46 av Stjärnskott
#0
Sanningen bortom sanningen.
Kanske blir tystnaden, när det som man håller för sant upphör allt för skrämmande. När vi är allt för vana att hålla någonting vid liv, som en livlina vi bygger våra liv kring.
Kanske låter det knäppt, men befogad. Vill vi veta den absoluta sanningen?
- Redigerat 2026-01-03 10:43 av Gråeld
Tack för alla era svar. Jag glömde totalt bort att svara er här i går inser jag nu. Men jag har ändå inte något speciellt att tillägga, förutom att det du skrev i inlägg #3 Stärnskott var jätte fint.
Och som svar på Gråelds fråga, så tror jag det är rädslan för tystnaden som är vårt största problem och det att vi inte vågar släppa det vi klamrar oss fast vid. På något sätt tror vi kanske att vi måste upprätthålla världen genom det vi tror på att är sant. Att vi är rädda allt hela världen faller ihop, att vi ska sluta existera om vi inte håller ihop den. Men det är bara våra rädslor som får oss att tro att det är så 😊
#5: Tack 🙂
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
Starta ny diskussion