Inom mainstream-nyandlighet hör man ofta att det pratas om "3 D yrken" och "5 D yrken".

5 D är ju inom nyandlighet inget som är exakt beskrivet. För somliga handlar det om att stiga upp till ett ställe med sin kropp, där allt är frid och fröjd och pepparkakor. För andra handlar det om att stiga upp till ett ställe där man lämnar kroppen bakom sig. Och till slut finns det dom som anser att vem som är högfrekvent och medveten,, lever redan i 5 D. Olika "coacher" propagerar olika saker och man kan ta för sig vad man vill, precis som från ett smörgåsbord.

Hur som helst så verkar det finnas en enhetlig syn på vad som är ett 3D yrke och vad som är ett 5 D yrke. 3 D yrken är sådana yrken som håller igång samhället, dvs. helt vanliga yrken som affärsbiträde, kontorist eller bilmekaniker. 5 D yrken är de "upphöjda" yrken som andlig coach, healer, medium och liknande.

I många av de här kretsarna finns en idé om att “materiellt arbete” är lågt och “andligt arbete” är högt. Man hör och läser ofta att om man inte får upp sin frekvens, då stannnar man i 3 D och i ett 3 D yrke. Man riskerar till och med att stanna i 3 D i sitt nästa liv och fortsätta utöva ett 3 D yrke.

Men människorna med 3 D yrken, som de ser ner på, är dom som är viktiga för samhället. Det är dom som t.ex. odlar maten, kör lastbilarna, packar varorna, står i kassan, städar lokalerna, tar hand om avfallet och håller infrastrukturen igång. Det är ironiskt att de som kallar sig 5D ofta är helt beroende av människor med vanliga jobb, samtidigt som de ser ner på dem.

Men vem som verkligen har ett andligt medvetande, bygger inte sin identitet på att vara “högre utvecklad” och undviker inte vanligt arbete. Jag tänker på vad som sägs inom zen: "före upplysningen, hugga ved och hämta vatten, efter upplysningen, hugga ved och hämta vatten.

Det finns något djupt mänskligt i att se värdet i arbete som håller samhället igång. Det kräver ödmjukhet, realism och respekt, egenskaper som ofta är mer “andliga” än alla påstådda dimensioner och frekvenser. De yrken som ofta kallas “3D” är de som bokstavligen håller människor vid liv. De som kallas “5D” är ofta de som klarar sig tack vare att andra gör det tunga, praktiska arbetet.

Man läser också ofta att "de högfrekventa" inte orkar med "3 D människors" tunga energier. Nog finns det människor som kan trigga en, men att kategoriskt se alla som inte är som dom som människor med tunga energier som människor som man ska undvika är ingen andlig väg.

I Castanedas böcker beskrivs ett annat sätt att hantera människor som triggar oss. Don Juan kallade dessa för "de små tyrannerna". En krigare undviker inte dessa, utan söker dess närhet för att träna sitt tålamod, sin disciplin och sin inre frihet. Det är en metafor för att växa genom friktion, inte genom att isolera sig från den och en helt annan filosofi än “om någon ifrågasätter mig är de lågfrekventa” och det är en andlighet som bygger styrka, inte skörhet. Den kräver ingen specialbehandling, inga dimensioner och inga frekvenshierarkier. Den står stadigt även när världen inte gör det.

En andlig väg är att kunna röra sig bland “helt vanliga människor”, att kunna möta skepsis utan att gå sönder, att inte behöva en bubbla av bekräftelse, det är ett tecken på inre styrka. Det är också raka motsatsen till den sköra andlighet som bygger på att stänga ute allt som känns obekvämt. Många av de som pratar om “hög frekvens” klarar inte ens av en kritisk fråga. Det är inte andlighet, det är undvikande, en flykt.

Ett andligt medvetande behöver inte hierarkier eller specialstatus. Det behöver inte vara “5D” för att känna sig värdefull. Det behöver inte se ner på andra för att känna dig upphöjd. Det är en mycket stabilare grund. Den så kallade “5D‑andligheten” är egentligen skörhet maskerad som upplysning. Om en andlig väg kräver att man isolerar sig från kritik, kallar andra för lågfrekventa och inte klarar av vardagens friktion, då är det inte upplysning. Det är bara en bekväm illusion.