Att möta andra
Bara en kort reflektion kring ett tema jag ofta stöter på, och som jag stötte på idag igen 😊
"Jag klarar inte av människor i lägre frekvenser.”
Det är en fras jag ofta hör i ”andliga kretsar”.
Men jag säger: ju klarare medvetenhet, desto lättare blir det att möta andra människor. Och desto större förmåga har vi att möta alla, även dem vi inte håller med eller som provocerar oss.
Mognad handlar inte om vilka vi undviker, utan om vilka vi faktiskt kan möta.
Om något stör oss, om någon väcker något inom oss, då är det där vår praktik finns.
Att titta inåt, att iaktta våra reaktioner och se vad som väcks inom oss, det är själva vägen.
Så tänk på det: om vi inte kan möta en annan, är det i oss själva som det finns något kvar att se.
#0:
Precis! Vad bra skrivet. Det vi stör oss på hos andra, är oftast sådant som redan finns i oss själva, på nåt sätt. Man kanske kan säga att andra är en slags spegelbild av en själv……och på många sätt är det ju även i relationer till andra människor, där vi lär oss som mest även om oss själva.🙏
- Redigerat 2025-12-21 20:15 av snowy00
#1: Tack, ja så är det 😊
#0:
Ja, precis så är det. I stället för att säga att man inte klarar av en annans frekvens, skulle man lika gärna kunna säga att man är konflikträdd eller lätt stressad, fast det låter inte lika andligt. Det blir till ett sätt att slippa ta ansvar för sina reaktioner och samtidigt framstå som mer utvecklad än andra.
Istället för att erkänna att man har svårt för konflikter, socialt ansvar eller empati, drar man sig undan för att ta ansvar för sina brister genom att säga att andra är lågfrekventa. Det är lite som att säga: “Jag är inte konflikträdd, jag är bara för andligt känslig för din energi.”
Det är i praktiken samma mekanism som vanlig snobbism. Att avfärda andra som “lågfrekventa” är raka motsatsen till ett andligt medvetande. Det är ett sätt att slippa möta sina egna triggers genom att projicera dem på andra.
Egot älskar att känna sig speciellt, upphöjt, mer insiktsfullt än massan.
Och vad är mer perfekt för det än ett språk där man själv alltid är “högre” än andra?
Problemet med “låga och höga frekvenser”snacket är att det bygger på idén att vissa människor är sina tillstånd. Men en arg människa är inte sin ilska, en människa som är rädd är inte sin rädsla. Med andra ord, en människa är inte frekvensen som den för tillfället uttrycker och det säger ingenting om människans sanna essens.
Det är just den essensen som "frekvenssnackarna" inte har erfarit i sig själva och därför ser dom den heller inte i andra. Om alla i grunden är uttryck för samma gudomliga källa, då blir det ganska absurt att prata om “högre” och “lägre” människor. Det är som att säga att vågor är mer eller mindre hav.
En andlig väg är raka motsatsen till att använda “frekvenser” som ett sätt att rangordna människor. Det är en egotrip där man gör sina egna brister till någonting för att höja upp sig själv och ställa sig över andra.
Starta ny diskussion