Det blev en liten text i alla fall. Inget nytt, men som en liten påminnelse 😊

---

Det finns en tystnad
som inte kommer
först när allt äntligen ordnat sig,
utan när vi slutar ordna.

En tystnad
som inte är frånvaro,
inte vakuum,
inte en liten lucka mellan tankar,
utan det är den stillhet som allt,
även tankarna, uppstår i och faller tillbaka i.

Vi tror ofta
att tystnad betyder
att ingenting händer.
Att den är tom, passiv,
ett mellanrum utan mening

Men tystnaden
är inte tom.
Den är full.
Full av en intelligens
som inte är personlig
och som inte försöker
övertyga oss om något.

När vi står där,
omedvetet på helspänn
och försöker förstå,
fixa, förbättra,
komma fram till något,
är det tystnaden
som håller andetaget åt oss.
Som vet
innan vi vet
att våra försök
bara skymmer sikten.

Det är alltid när allt faller,
planerna, tolkningarna,
svaren vi hoppades på,
som den dyker fram.
Inte som en belöning,
utan som något
som varit där hela tiden
och bara väntat på att vi skulle sluta
föra så mycket oväsen inombords.

Tystnaden är inte tröst.
Den säger inte
“det blir bättre”.
Den säger ingenting.
Och just därför
blir den det enda
vi kan vila i.

För den försöker inte leda oss.
Inte läka oss.
Inte rätta till oss.
Den är bara här,
och i dess närvaro
stillnar allt,
tankarna tystnar,
världen vilar i sin egen rytm,
och inget behöver hållas samman.

Kroppen kommer till ro,
nervsystemet slappnar av,
närvaron stärks,
och vi öppnas för kärlek och medkänsla,
för insikt och visdom.

Och tystnaden svarar.
Men inte med ord,
utan med en klarhet
som inte kommer från tänkandet
utan från det som finns
innan tänkandet börjar.

När människor säger,
“vi måste förstå detta, vi måste veta,”
säger jag: nej, vi behöver bara tystnaden.