När egot klär sig i ljus.
Ett uppvaknande smeker inte egot.
Det krossar det.
Det gör dig mjuk, inte mäktig.
Ödmjuk, inte upphöjd.
Det som nu syns överallt
är något helt annat.
En ny berättelse
där egot får glänsa
under namnet ”uppvaknad”.
Det låter andligt.
Det låter fint.
Men psykologin är tydlig:
jaget växer, inte medvetandet.
”Jag vet allt. Jag förstår allt. Jag manifesterar allt.”
Stora ord. Små effekter.
Ett jag som sväller, inte ett hjärta som öppnas.
Äkta insikt leder snarare till förståelsen
att ”jaget” bara är en illusion,
att det inte finns något jag
som kan veta eller manifestera allt.
Men när den insikten saknas
börjar egot hitta på sin egen världsbild.
Det talas om frekvenser,
om tidslinjer,
om uppdrag och syften,
om människor som vibrerar högt.
Sociala medier förstärker det.
Algoritmerna älskar det.
Många börjar härma.
Ett kollektivt spel där alla ska vara på den högsta frekvensen.
Och den som inte vibrerar på samma frekvens
får inte vara med.
Så låter det.
Men bakom orden finns separation: ett vi och ett dem.
Överlägsenhet, förklädd till visdom,
där några anses stå ”högre” än andra.
Med andra ord:
ego-utveckling och inte andlig utveckling.
Den verkliga andligheten
är djup.
Tyst.
Närvarande.
Det är så lätt att känna sig harmonisk
med dem som tycker och tänker som en själv.
Det kan alla göra.
Men den verkliga utmaningen,
det som verkligen visar om hjärtat är öppet,
är att känna sig lika harmonisk
med dem som inte tänker och tycker som en själv.
När man väljer vilka som är värda ens energi
är det inte hjärtats energi som talar.
Det är egots.
Hjärtat älskar alla lika mycket.
Medan det bara är egot som sorterar.
Så det som vi ser
är inte ett massuppvaknande.
Det är inte stillhet.
Det är självförhärligande.
Det är bara en identitet
som får näring av bekräftelse.
Egot älskar det och kallar det för ljus.
Ett riktigt uppvaknande gör dig inte överlägsen.
Det gör dig varsam.
Det får dig inte att känna dig speciell.
Det får dig att se: Du är inte mer speciellt än någon annan.
Det gör dig inte större. Det gör dig sannare.
Det som nu kallas ”uppstigning” är ofta bara uppblåsning.
Egot, i ny form.
Och just därför är det så viktigt,
att vi vågar prata om skillnaden.
#0:
Det var klockrent! 👍 Det grundläggande problemet är att egot vill vara något speciellt och ibland går det till överstyr. Egot tar sig allt för viktigt.
En andlig utveckling leder till att bli av eller åtminstone förminska den egna viktigheten stegvist. Inom andliga traditioner som zen eller tao sker detta genom insikt.
Även i Castanedas böcker finns det mycket nyttigt om det att läsa. Enligt Don Juan är den egna viktigheten den största fienden en människa har. Den gör oss sårbara, eftersom vi ständigt försvarar vår bild av oss själva. Enligt honom förbrukar självupptagenhet enorma mängder energi. När man släpper den frigörs kraft som kan användas för att "se" och förstå verkligheten på ett djupare plan.
Don Juan sa att en krigare är "till intet". Han är obetydlig och därför fri. Ett sätt att bryta den egna viktigheten är att utveckla humor, ödmjukhet och att acceptera sin litenhet i universum. Det handlar även om att kunna skratta åt sig själv. Genom att skratta åt sig själv kan man se sina begränsningar utan att känna sig hotad. Det öppnar för frihet och nya perspektiv.
Exempel: Han kunde säga att "en krigare är medveten om sin egen dårskap, och därför kan han skratta åt den." Enligt Don Juan är vi alla människor dårar. Men vem som är medveten om det och därför inte tar sig själv allt för viktig, kan leva det "kontrollerade dårskapet". De som känner sig så väldigt viktiga lever det "rena dårskapet". Vem som lever det kontrollerade dårskapet är mindre sårbar.
Att kunna skratta åt sig själv är ett sätt att ständigt påminna sig om att man är liten i det stora kosmos, och att ens personliga drama inte är så viktigt. Det är en metod för att avväpna stolthet och rädslor.
När man skrattar åt andra, är det samma anda bakom som när man skrattar åt sig själv. Man skrattar åt situationer, händelser och inte åt människor personligt. Men detta förstår inte alla, så man kan lätt bli missförstådd.
Don Juan försökte att bryta Castanedas viktighet genom att skratta åt hans omedvetenhet.
En gång sa han "”Så länge du anser dig själv vara det viktigaste i världen kan du inte riktigt bedöma omvärlden. Du är som en häst med skygglappar och du ser bara dig själv, avskild från allt annat. ”
Och där är vi tillbaka hos de "uppvaknade, högfrekventa, ljusarbetarna, de med speciellt uppdrag" och alla de andra som presenterar sig som någon speciellt. De ser ingenting för att deras självupptagenhet ger dem skygglappar och de har inte utvecklat mer än deras ego, precis som du skrev.
#1: Precis så är det! Jättebra skrivet! 😊
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Bra skrivet av er båda.
#3:
Tack! 🙂
Starta ny diskussion