Ja, detta är intressant.

Det är som att när människans sinne började separera hela existensen genom tanken, så slutade man också att se allt som enhet.

T ex ser man ju ofta ens egen kropp till och med, som bestående av många delar…när det hela egentligen är ett system, en organism.

Man kan kalla separationen av existensen som en optisk illusion. Allt ser separerat ut för ögat, men tänker man ett enkelt steg längre så är allt här på jorden sammambindet med luft….Och i rymden "sammambinder" vakuum alla objekt. Det är ju bara ett enkelt tanke-exempel som snabbt slår hål på den "optiska illusionen".

Ju djupare man går i "materien", destå mer förfinad blir sammanlänkningen. Till slut kan man kanske säga att man når "källan" till allt som är manifesterat…en "tomhet" som är fullhet på samma gång. Full av ännu icke manifesterad potential…..det är medvetandet som vi är…i sin renaste av "former". Mer sammanlänkat än så, kan det ju på något sätt inte bli..😊

#0
Det är så sant allt är sammankopplat.
När man är ute i naturen och hittar ett slöjdämne. Så frågar jag alltid om lov, innan man tar det man ska ha och att visa tacksamhet till jorden. Så har man alltid gjort. Och det har hänt mig att man har fått ett nej. Då får man respektera och lämna.

Och Inte bara stövla på som vissa, utan stanna upp och titta, så kommer man att upptäcka, att jord inte bara är jord, trädet är inte bara en ekonomi. Utan så mycket mer naturen efterskänker till oss att ta tillvara av tacksamhet.
Ett sår i naturen, är ett sår för alltid i jordens själ och i mig själv.

#0: Nu räcker inte orden till - ändå kan jag inte låta bli att skriva.

Någonting utan ord - vibrerar i inom -
Igenkänning - tanken har funnits där - även känslan - Moder Jord - Alltings samverkan -

Av jord är jag kommen
Av jord ska jag åter varda

Nej, jag är inte bokstavs troende.
Men jag tror att bortom allt mänskligt inlärt - Finns en rik och djup kunskap
som förlorats genom oförståndet att bara jaga vidare, att äga, att styra och ställa.Och människan såg sig själv som någonting större, någonting mer - än allting annat som gav livet överflöd.

Och ordstävet
Högmod går före fall
Susar förbi i tanken som ett illavarslande omen.

Jorden en levande organism
En Moder som föder
sina giriga barn
som vi människor förstör.

Tack för fint tankeväckande inlägg
🙏

#1:

Ja, det där med kroppsdelarna är ett typiskt exempel. För olika kroppsdelar och organ finns det olika läkare, men skolmedicinen ser inte helheten utan behandlar varje organ för sig. Endast i den traditionella kinesiska medicinen ser man kroppen som en helhet.

#2:

Precis så hanterar indianska kulturer inom shamanism naturen. Är man tvungen att döda ett djur eller en växt, ursäktar man sig. Castaneda hade lite problem att prata med växter och när han tystlåtet sa någonting till växten, sa Don Juan att han ska tala klart med hög röst.

När Michael Harners bok kom ut i början på 80-talet, var det den första boken där shamanska tekniker beskrevs. Där finns det en teknik om hur man kan tillgodogöra sig växters ande som hjälpare. Man skulle välja ut en växt, tala om för växten vad man vill använda den till och fråga om lov. Sen skulle man ta 2 blad. Ett blad äter man och sen gör man en shamansk resa. Det andra bladet hamnar i ens medicinpåse.

När jag gjorde det på 80-talet, pratade jag med en buske och just då gick en jägare förbil. Han måste ha trott att jag är galen. 😄

Egentligen är detta bara ett sätt att visa respekt för naturen. Men vår kultur har ingen respekt, med tanke på hur vi hanterar naturen och förstör den.

#3:

Ja, just där ligger problemet. Idag ser människorna sig inte som en del av naturen längre, utan betraktar naturen som "en sak" som är separerad från dem. Typiskt för omedvetenhet om sig själva och naturen och det är just dessa mest omedvetna människorna som styr världen. Vi skövlar skogar, utrotar växter och djur, förgiftar vatten och luft och i slutändan sågar vi av grenen som. vi sitter på.

#6: Urbota dumt och sorgligt 😢

#5:

Det är lite "lustigt"… På de programmen jag ser ibland från Alaskas vildmark, så när de har skjutit ett djur, så tackar de alltid djuret för den mat djuret "ger".

När en som bor där skulle skjuta en fint rådjur typ, för första gången, så kunde hon knappt. Sen när hon gjorde det ändå, började hon att gråta, klappade det döda djuret…och tackade det.😢

Jag hade inte kunnat skjuta ett djur (vad jag vet, jag har ju aldrig ställts inför en sån sak)…

#7:

Ja, det är verkligen sorgligt och man ser det i vardagen överallt. På en av våra promenadställen har dom igen fällt en massa träd.

#8:

Jag skulle heller inte kunna skjuta ett djur. Kanske folk som bor i vildmarken i Alaska har en annan relation till naturen, för dom behöver naturen för att överleva. De känner tacksamhet för djuren som de äter.

Det är nog en skillnad mellan att döda ett djur och att köpa kött i affären. I vår kultur känner nog inte många tacksamhet för djuret som de har på tallriken.

Jag måste tänka på vad jag läste i en av Castanedas böcker, när han var ute på vandring med Don Juan i Sonara öknen. De ställde upp en fälla för att fånga kaniner. Castaneda ville göra en viss maträtt med kaninkött. Men Don Juan förklarade att i så fall en kanin inte räcker och att man inte ska döda mer än vad som är nödvändigt.

När en kanin hade gått i fällan, sa Don Juan till Castaneda att han ska döda den. Men Castaneda sa att han inte kan göra det. Don Juan sa, men du har ju jagat och dödat förr. Castaneda sa, ja men det var på långt avstånd med ett gevär. Att döda den med sina händer klarade han inte av.

När han gick till buren som dom hade fångat kaninen i, tittade han i kaninens ögon. Han var i en situation där varken kaninen eller han själv ville att han dödar den. Därför identifierade han sig med kaninen när han tittade den i ögonen. Han var förtvivlad och till slut sparkade han sönder buren i sin förtvivlan, med syfte att befria kaninen. Men det dog kaninen av. I alla fall höjde den här upplevelsen säkert Castanedas medvetande för djur och natur.

Moder jord är inte en levande varelse i sig, hon andas inte, tänker inte, och känner inte på det sätt som människor gör. Men i hennes stillhet vilar något djupare: hon är väven som binder samman allt som är levande med det som inte längre lever. I buddhismens anda kan man säga att hon är uttrycket för samsara, kretsloppet av uppkomst, förvandling och upplösning.

Allt som föds kommer ur jorden, närs av den och återvänder till den. Växter växer ur hennes kropp, djur och människor tar sin föda ur hennes rikedomar, och när livet upphör löses allt upp i samma jord igen. På så sätt är Moder jord inte en individ med egen vilja, utan snarare den tysta scenen där livets drama utspelar sig, en manifestation av beroende uppkomst (pratītyasamutpāda).

Inget existerar isolerat. Jorden, vattnet, elden och vinden är alla delar av samma process, liksom våra kroppar och våra tankar. När vi ser jorden som ett levande väsen kan det hjälpa oss att känna vördnad, men buddhismen påminner oss om att allt är tomhet (śūnyatā), inte i betydelsen av ingenting, utan i att ingenting har en egen, oberoende existens.

Moder jord är därför inte "någon", hon är "allt". Hon är förutsättningen för liv, men inte livet självt. Hon är stillheten som tillåter rörelse, tystnaden som gör ljud möjligt. Att vörda jorden i buddhistisk mening är inte att tillbe henne som en gud, utan att se igenom illusionen av separation och förstå att vi själva är jorden, tillfälligt formade, snart upplösta, men alltid del av samma oändliga kretslopp.

#11:

Jag förstår vad du menar. Egentligen är ju hela existensen ett uttryck av samsara. Elementen som våra kroppar är gjorda av, bildades i supernovas och med stor sannolikhet har vi atomer i våra kroppar som har befunnit sig i dinosaurier. Det är samma medvetande som uttrycker sig i allt, det rena medvetandet, som buddhisterna säger.

Det rena medvetandet uttrycker sig i alla former och en levande varelse måste inte nödvändigtvist vara organiskt liv. I våra kroppar har vi system som håller igång oss och moder jord har också system, fast inga organiska, utan den har den biologiska jämnvikten som hålls igång av saker som atmosfären och vad som sker där i utbyte med det som händer på jorden.

Hurvida moder jord har ett medvetande är en olöst gåta. Men det finns indicier och teorier för att det skulle kunna vara så. Enligt panpsykism, en filosofisk teori, har allt, varje atom en viss grad av medvetande. Ju fler atomer som blir sammanflätade till ett system, ju mer medvetande.

Detta diskuteras nu allvarligt inom kvantfysiken och det finns experiment som stöder teorin. Dubbelspaltexperimentet visade ju att fotoner befinner sig i en superposition så länge de inte observeras eller mäts. De har inget bestämt tillstånd och befinner sig inte på ett visst ställe. Det finns bara en våg av sannolikheter. Först när de observeras eller mäts, blir de till "materiell verklighet".

Vilken slump att jag igår såg en dokumentation som handlade om nya varianter av dubbelspaltexperimentet. Det fungerar inte bara med fotoner, utan även med andra partiklar, atomer och mindre molekyler. Grejen är den, att mäter man dom utan att registrera mätningarna, förblir interferensmönstret, dvs. fotonerna förblir en våg. Det är alltså inte själva observationen eller mätningen som får en våg att kollabera och att bli till partiklar , utan att det registreras, dvs. man gör sig medveten om dessa.

Sen är frågan "hur vet en partikel att den registreras?" Det måste alltså finnas en koppling mellan ett medvetande och en partikel eller bättre sagt, den grad av medvetande som partikeln har. Jorden består ju av väldigt många partiklar. Ok, den andas inte, den tänker inte som en människa och har därför ingen vilja som vi människor har. Men tänk på att om en människa erfar samadhi eller satori som buddhisterna säger, då fösvinner människans vilja för det ögonblicket. Men i det ögonblicket lever vi mer än någonsin.

Men hur som helst är det intressant att diskutera och spekulera om ämnet och det kanske bara är en fråga om perspektivet om man ser jorden som en levande varelse eller inte.

#10:

Det är nog just det som är "problemet", att det är "lättare" att döda ett djur om det finns ett gevär, och ett långt avstånd emellan.
Och att köpa kött i affären… Det är ju långt mycket "lättare" än att skjuta ett djur med gevär. Berättar man t ex inte för ett barn att fiskpinnar är/kommer från djur (fiskar), så är det väl knappt att de märker/vet det, även fast de äter det….🙄

I övrigt. Jag tänker mig lite, att eftersom (om) allt kommer ur den så kallade Källan, och den "källan" är medvetande (medvetet)…borde då inte allt som manifesteras ur denna källa, också vara, eller iaf innehålla kvaliteter av medvetande?

I den här boken diskuteras detta ämnet till exempel. Men man behöver inte läsa en bok för att förstå sånt här. Det är egentligen bara att vända blicken inåt, till oss själva.😊

#13:

Ja, det är just det som panpsykism handlar om, att allt innehåller en aspekt eller komponent av medvetande.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Panpsykism

Ja, barn ser i vanliga fall inget sammanhang mellan det som finns på tallriken och som lever i naturen. Jag läste en gång om en undersökning som dom gjorde med barn. När dom talade om för barnen att det här köttet kommer från en ko som hade namnet Rosa, ville dom inte äta köttet längre.

Och ja, det har också en viss effekt på vuxna (klippet) 😄

#14:

😄

Undrar om de i klippet var mest rädd för slaktarens kniv, eller för att äta ett djur.😂

Tillägg:

#14, för mig känns detta iaf i skrivande stund som det mest troliga🤔 att allt genomsyras av "medvetandet" vi, och allt annat i grunden är. Sen vad det kallas, och vem som skriver om det i böcker kanske inte blir så viktigt i slutändan😊.

#15:

I alla fall var det med folk som sedan inte ville köpa kättet längre. 😄

#16:

Ja, det verkar att vara det mest sannolika.

#17:

Ok 😊