Andlighet - Personlig utveckling
Det är så grymt lätt att intala sig
att man väntar på:
Det rätta tillfället.
När det gäller att uttrycka
sin sanning,
sin önskan, sitt ogillande
eller vad det nu månne vara.
Och jag är rätt säker på att det beror på
att många av oss har en slags överutvecklad ansvarskänsla
och är rädda för att såra,
bli straffade och eller uteslutna.
En del av oss vet inte ens själva
varför det är så svårt att
vara ärlig med vad vi
känner eller upplever.
För att värna våra gränser.
Bara för att någon annan skulle
kunna tänkas bli kränkt,
ledsen eller förbannad.
Visst kan det tyckas konstigt att
så många av oss
låter sig styras av denna
ogrundade rädsla?
Nej!
Den är inte ogrundad.
Absolut inte!
Den är djupt inpräntad.
Något vi lärt oss.
Något som bara varit.
Och där….
just där i det normala som egentligen anses vara onormalt.
Där har vi lärt oss att frivilligt överge och förminska vår egen livskraft.
För att ge någonannan företräde.
Utan att vi fattat att det är
precis det vi gör.
Men när man ser att det varit en överlevnads strategi som ger en bitter eftersmak
Då uppstår det en sån härlig frihetskänsla som lösgör de gamla inkörda banden av vad som var och det som nu kan bli….
Friheten vilar i ansvaret
vi har till oss själva!
Hittar vi dit
Då hittar vi läkning.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#0
Så bra inlägg du kommer med, håller med i vad du skriver.
Tänker många gånger har man svårt att för sig själv erkänna
sig besegrad, eller hur man ska uttrycka.
Man fryser som fast i händelser, utan att ta sig fram.
Helst vill man glömma eller gömma bort.
Det som göms i snö, kommer fram i tö.
Påminnelsen ligger och gnager, rätt som det är i det obehagliga.
Att erkänna för sig själv, är inte helt så lätt.
Jaget vill inte vara sämre, helst bäst.
Livet är ett livslångt lärande.
#1: Ja, visst är det så. Det är väl det som är att vara människa på andliga stigar här på jorden, tänker jag.
Ett ständigt lärande och eller upprepande av det som håller oss fast.
Tack för dina tankar 🌸
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#0 Ja, verkligen. Fint skrivet. Jag känner igen mig så mycket i det där. Att alltid vilja skydda andra, vara rädd att såra, tills man till slut tappar bort sig själv helt. Något jag själv kämpat mycket med i mitt liv 🙂🤗
#0:
Så sant. Ibland står man framför valet att tala sanning och riskera att någon tar illa upp eller att tiga. Sanning är för många svårsmält kost och man blir sällan populär av att tala sanning. Men ingen har nytta av att man tiger och även om någon inte är öppen för sanningen just nu, kanske man har sått ett frö.
#3: Tack! 🙂 Fint att du kan relatera och visst kan det vara en svår balansgång. Innan vi hittar rätt
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#4: Nä, populär blir man inte i första taget när man är helt autentisk. Men helt klart förenklar det tillvaron. När * skuldkänslor * uteblir….så har det inte alltid varit…
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Bra skrivet.😊
Kommer att tänka på när jag bestämde mig nyligen för att i ett möte ta upp med en annan hur jag kände, och upplevde en situation mellan hen och mig. Man kan tro att det skulle komma ilska från personen, eller liknande. Men i stället fick jag en förklaring, förståelse, och situationen löste sig… Nu beror det väl på vem man pratar med… Men jag undrar hur situationer som dessa ska kunna lösa sig, om vi inte vågar vara ärliga med hur vi känner och upplever saker..?
Kanske en sån där träningssak. Men det är så befriande att kunna vara sanningsenlig mot sig själv och andra…
Och ibland går det, och ibland inte.
🤗
#7: Ja, det gör verkligen stor skillnad. Många gånger sitter vi fast i vårt eget huvud om hur dessa samtal kommer att te sig. Allt som oftast så blir det bäst när vi så att säga * talar ur skägget* säger som det är 🙂
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
Starta ny diskussion