När jag slutar kalla mig människa,
slutar kalla mig vid namn,
och slutar kalla dig vid namn,
slutar kalla dig människa.

När jag slutar kalla apan för apa,
trädet för träd,
himlen för himmel,

då faller orden som löv i vinden.
De dansar en stund,
innan de lägger sig till ro på marken.

Kvar finns inget att säga.
Bara stillhet.
Bara liv.

Och i det finns inget som skiljer mig från något annat.

Jag är gräset som växer,
stenen som vilar,
berget som står,
vinden som andas.

Allt är samma rörelse,
samma oändliga kretslopp av livet självt.

Att vara ett med detta är livet självt,
att vara existensen som andas genom allt.

Och kärleken uppstår inte som en känsla,
utan som ett igenkännande.

Då kan jag inget annat än att älska,
för det är mig själv jag ser i allt som är.

Kompassen är inte moralisk,
utan existentiell.

Jag kan inte skada något,
utan att samtidigt känna att jag skadar mig själv.