En text som jag fann som är värd sin mening.

Naturen, runt omkring oss och inuti oss, som en inbjudan att
förundras. Att se det storslagna i det lilla som vägen ut i det stora,
som nyckeln till kosmos. När skönheten i de detaljer som möter
oss inte drunknar i det oändliga utan skärper blicken för det, då
vågar jag också tro på det lillas egenvärde i det större. Litet och
stort, nära och fjärran, hör samman.

Vem är då jag? Ett stoftkorn i universum, en intighet inför de
oändliga vidderna? Kan jag vara både det och något mer? Kan
jag spegla mig i blomman i trädgränsen? Kan jag lära mig?

Värdefull utan att vara nyttig, värde utan nytta? En nyckel, en öppning, en möjlighet?
Kan jag tänka mig att göra storverk för mänskligheten samtidigt som jag är blind för mina närmaste? Är det inte en falsk självbild, en självöverskattning som stänger mig ute från samband och sammanhang?

Så bär den lilla blomman på ett löfte. Det är inte farligt att se sin litenhet.
Liten är inte värdelös. All växt och mognad börjar i det lilla. Det lilla kan bära det stora i den förundran som rymmer det oändliga, inte som prestation men som gåva. Det inre livets fjällvidder väntar på att bli utforskade.

KG Hammar