Om man skulle säga att man har hittat gud inom sig, dvs. inte någon påhittad gud av någon religion, utan medvetandet som finns i allt liv och som utrycker sig i hela universum, så uppfattas man av de flesta som flummig och de som tror på religionernas gudar skulle säga att man är en hädare. Men inom österländsk tradition skulle man säga att man äntligen har fattat.

Bilden av den gamla gubben med vitt skägg som sitter någonstans utanför sin skapelse i en förestäld himmel spökar fortfarande omkring i många människors huvud i vår kultur, dvs. bilden som religionerna förmedlar.

Hittar man gud inom sig, ser man också att identifikationen med sitt "jag" är en illusion. I verkligheten är det gud som uttrycker sig i sin skapelse och man ÄR gud, alla av oss.

Bilden som religionerna förmedlar är en gud som är separerad från sin skapelse. Redan Osho sa att en målare är separerad från tavlan som han har målat. Men med gud är det så som att en dansare som inte är separerad från sin dans.

Vi ser fasta objekt, men i verkligheten är det en massa atomer som är i rörelse som förmedlar intrycket av fasta föremål. Men egentligen dansar atomerna. En färdig skapelse skulle också innebära att ingenting förändrar sig. Men hela universum och allt som finns på jorden är i ständig förändring. Med andra ord, gud har inte skapat någonting, utan skapelsen pågår fortfarande. Gammalt försvinner och nytt uppstår. Det är guds dans.

Men det är inte bara en dans, utan ett helt teater och gud spelar alla roller. Gud spelar alla kvinnor och män, alla heliga, alla "syndare" alla goda och onda, alla kloka och dumma, inte bara här, utan gud spelar alla roller i universum.

Bra skådespelare måste identifiera sig med sin roll, att tänka som den som man spelar och uttrycka sig som den som man spelar. Gud är den bästa skådespelaren av alla, inte bara för att gud spelar så många roller, utan gud identifierar sig så starkt med sina roller att han i skådespelet har glömt vem han verkligen är och den som har glömt, det är du och jag och alla andra.

Ibland händer det att någon i teatern plötsligt erfar att han inte är rollen, utan den som spelar rollen. Det är det som kallas ett andligt uppvaknande, att erfara sig som den bakom alla roller och inse att man finns i alla människor, inte någonstans utanför skapelsen.

Att ha ett mål, att sträva och söka efter någonting som man inte vet vad det är, utan bara har tagit över religioners föreställningar hindrar människor från att vakna upp. Somliga söker en mening med livet och existensen, eftersom förståndet måste se en mening, en innebörd inom de gränser som förståndet har för sin förståelse. Man gör någonting och förväntar sig ett resultat. Så funkar det inom illusionen, det finns alltid ett mål att uppnå för att det ska vara meningsfullt.

Men vilken mening har en dans? Om man dansar med ett mål framför ögonen, dansar man inte längre. Förståndet förstår varken vad dans eller musik är. Förståndet kan läsa noter och veta hur man hanterar ett musikinstrument. Men det är hjärtat som spelar musiken och det är hjärtat som dansar, utan att fundera över en innebörd, en mening.

Därför har universumet ingen annan innebörd än att vara ett universum och vi har ingen annan innebörd än att vara människor. Vi är en del av dansen och musiken till dansen. Var och en av oss är en not, en ytterst liten bit av en rörelse i en lång dans. Som ett ackord av en not som varar kort tid och tystnar sen. Att försöka att se en mening i den lilla biten av rörelsen som vi upplever, utan att se hela rörelsen och hela dansen, kan inte leda till insikt och som sagt, behöver en dans inte ha en mening. Det är själva dansen som är dansens mening.