Om kvinnan på posten / en vishetshistoria
Hon stod i kön på posten. En man bakom henne höjde rösten. Inte mot henne, men ändå. Hennes kropp började darra. Det var inte tanken som reagerade, det var något äldre. Något som mindes utan ord.
Hon gick ut, satte sig på bänken. Händerna skakade. Hjärtat slog som om det var bråttom. Men det var inte bråttom. Det var bara ett gammalt rum som öppnats, och hon hade råkat gå in.
En duva landade framför henne. Den såg på henne, som om den visste. Ett barn kom med en bit bröd, delade den i två, gav ena halvan till duvan, den andra till henne.
Hon tog emot. Brödet var torrt, men det smakade närvaro. Och något i henne började mjukna.
Hon såg på barnet, på duvan, på sina egna händer. Och plötsligt förstod hon: Det där rummet. Det var hennes traumarum. Inte ett straff, inte ett fel. Bara ett rum som öppnas ibland, när något i nuet liknar något som varit.
Trauman är inte eviga. De är inte knutna till döden. De är bara minnen som vill bli sedda, så att de kan släppa taget om nuet.
Hon satt kvar en stund. Barnet hade gått vidare, duvan flög upp i ett träd.
Hon tänkte på det där rummet. Hur det hade öppnats av en röst, ett tonfall. Hur kroppen genast mindes, fast inget hot fanns.
Och hon förstod: Trauman är inte något vi bär som skuld. De är inte en lista som ska prickas av innan vi dör. De är bara rörelser i nuet, som vill bli sedda, så att de kan släppa taget.
Det finns ingen gud som står med ett block och räknar. Ingen domare som frågar hur många trauman du hann arbeta bort. Det enda som spelar roll är hur du mår Nu. Trauman påverkar oss i nuet, när något väcker dem till liv. Därför är det bra att bli medveten om dem, inte för att rensa inför döden, utan för att kunna leva friare här och nu. När vi dör, följer de inte med.
Hon log. Inte för att allt var klart, utan för att hon visste att hon inte behöver rensa bort allt. Inte förstå varje detalj. Det räckte att hon förstod: så här gör de sig påminda.
#0
Väldigt fint och sant formulerat.
Traumarummet som öppnas och sluts - beroende på - vad nuet bjuder på i stunden - även det är en gåva
att läkas i Nuet.
🙏
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Ja, fin historia. Har du skrivit den?
Det där traumarummet känner nog de flesta igen. Jag kallade det "tidigare smärta" i ett av mina inlägg, som jag skrev för något år sedan. Här är den texten, om jag får dela den här förstås:
"Tidigare smärta (och att belysa vårt undermedvetna)
Under andlig utveckling kommer det inte bara att finnas ljus. Det kommer också att finnas faser av mörker, ibland totalt mörker. Men det här är en del av det. Saker som gömmer sig i det undermedvetna måste stiga till det medvetna, och kan ge upphov till smärta och mörker. Men det är bara tillfälligt.
Naturligtvis kommer det under hela livet att finnas faser av smärta, liksom ingen smärta, men det är inte vad jag tänker på när jag tänker på smärtan som är förknippad med att föra ljus till vårt undermedvetna.
Det finns vissa skillnader. Om man skadar sig själv i det här ögonblicket kommer man att känna lite smärta, i det här ögonblicket. Men när man belyser ens undermedvetna kommer man att känna smärta som är relaterad till saker i ens förflutna.
Till exempel om något hände i ens barndom som man inte kunde hantera just då, och man förträngde det, vilket ledde till blockeringar i ens undermedvetna (undertryckt smärta). Att arbeta med sig själv andligt (att bli och vara mer medveten) kommer att belysa ”tidigare smärta”.
Att bli mer medveten om hela sitt jag, både det undermedvetna och det medvetna, och i det ljuset och mörkret."
Panikångest gjorde sig på påmind.
Gjorde sig själv till ett offer. Varför just jag, snurrade i mitt huvud. Flykten, men som bekant följer skuggan med.
Gång på annan dök det bara upp, otäck kom mardrömmen.
När ska man bli fri, flykt igen.
Idag kan man hantera det på ett annat sätt, än förr. Idag är man friare, när det tränger på. Man är inget offer längre för sina mardrömmar.
Hit men inte längre.🙂
#0:
Det var en fin historia. Du börjar också att utveckla dig till en poet. 😊 Ja, det finns den sortens "coacher" eller vad man ska kalla dom för, som säger att "vi måste bli av med våra traumas". Annars "stiger ,man inte upp någonstans" eller har en för låg frekvens, säger de………..
Men man kan inte bli av med vad som redan har hänt. Man har upplevt situationer som var traumatiserande, som man har reagerat på och dessa har lämnat kvar ärr i kroppen. Även om man "mejkar över ärren", dvs. tränger bort vad som har hänt, finns dom kvar och påverkar oss hur vi reagerar i vissa situationer, när "traumarummet öppnas".
Det enda som man kan göra är att försöka att förstå sina reaktioner och vad som är orsaken (tidigare upplevelser) till att man reagerar så. Då blir man inte lika överraskad eller övermannad av sina reaktioner och man har en viss kontroll över sig.
#1: Tack, ja även det är en gåva. Fint sagt 💚
#2 Tack, ja det är jag som skrivit den. Jag började redan under helgen men hann inte bli klar med den förren i går kväll 😊
Klart att du får dela med dig av dina texter, det är alltid fint att få läsa dem igen 😊
#3 Fint att du inte känner dig som ett offer för mardrömmarna längre. Jag tror att det ofta blir så när man börjar observera sig själv, utan att döma. När man bara börjar acceptera sig själv som man är, med sina rädslor, trauman, fel och brister. För när man inte dömer, då finns där inget offer längre. Och det befriar, på något sätt 🪶
Sen tänker jag att man ibland kanske tror att man måste bli fri från allt. Men att det kanske räcker att veta vad som rör sig i en, och att man inte längre springer lika fort. Att man stannar upp, ser det, och låter det få vara där en stund. Då blir det inte lika skrämmande längre 😊
#4 Tack 😄 Ja precis så är det. Man kan inte bli av med vad som redan hänt. Man kan bara lära sig leva med det, på endera det ena eller andra sättet. Endera försöka förstå eller inte 😊
#5:
👍
Hur går det med din egen bok förresten?😄 Det var länge sen man läste något om Björn och Ylva nu😉
#6: Den boken blir nog först färdig efter min pension 😅
#7:
He he😅
Starta ny diskussion