Det talas så mycket om att “attrahera det man vill ha”. Som om det andliga vore ett verktyg för att förverkliga önskningar, och verkligheten något som ska formas efter våra behov. Men när det andliga görs till ett medel för att forma livet efter sin vilja, har man förväxlat det eviga med det egocentriska.

Andlighet handlar inte om att få det man vill, utan om att se det som är och att upptäcka att det räcker. När detta ses, genomskådas också den som vill ha. Inte för att det tillfredsställer begäret, utan för att det avslöjar det. Den handlar inte om att kontrollera livet med tankens kraft, utan om att släppa taget om kontrollen. Att låta ögonblicket träda fram, inte som ett svar på en beställning, utan för att ta emot det som är.

När andlighet görs till ett verktyg för att “manifestera” rätt partner, rätt karriär, rätt känsla, då har man förväxlat det eviga med det egocentriska. Det är som att stå i skogen och ropa efter solen bara för att det regnar, som om livet borde ändra sig för att passa våra önskningar. Men det andliga är inte att få rätt väder. Det är att stå kvar även när det regnar.

Att stå kvar är inte passivitet. Det är närvaro. Det är att låta livet få vara som det är, och att själv få vara som man är, utan att behöva bli något annat. I den stillheten finns en frihet som inte beror på vad som händer, utan på att man inte längre flyr från det.