Din text får mig att tänka på
Let go
Let God.

Och hur jag genom åren själv har tampats med att just släppa taget.
Utan att begripa hur det skulle kunna gå till.

För det är ju också som så att viljan att släppa taget…
Kan leda till ett invändigt krampakitigt ihållande av smärtan från det förgångna……

Undflyendet av att känna smärtan skapar ännu mera smärta och blir till en ond cirkel som tycks vara en ständig jakt eller kanske snarare flykt…

Vi kan fly från mycket här i livet. Men inte från oss själva. Inte från våra reflexmässigt inlärda strukturer som fortsätter plåga oss. Fastän den reella plågan är över för länge länge sen…..

Den lever kvar. Den dör och den återuppstår……. Bli vän med din skugga - våga stå kvar!

Och ju flitigare jag är med att ta mig till här och nu…. ju längre stunder är jag här och nu och faktiskt känner mig påriktigt fri.

Tills tanken slinter iväg och eller triggas av nått utanför - som väcker minnet av - Det som en gång var.

Och allting börjar om….. fast utifrån en annan plats, varje gång hamnar jag lite närmre mig själv, till mitt hemma i mig genom friden som väcks i här och nu.

                   💕

#0:

Fin text 😊

Jag kom att tänka på något jag skrev för ett par år sedan…hoppas det är OK att jag bifogar det här:

Under andlig utveckling kommer det inte bara att finnas ljus. Det kommer också att finnas faser av mörker, ibland totalt mörker. Men det här är en del av det. Saker som gömmer sig i det undermedvetna måste stiga till det medvetna, och kan ge upphov till smärta och mörker. Men det är bara tillfälligt.

Naturligtvis kommer det under hela livet att finnas faser av smärta, liksom ingen smärta, men det är inte vad jag tänker på när jag tänker på smärtan som är förknippad med att föra ljus till vårt undermedvetna.

Det finns vissa skillnader. Om man skadar sig själv i det här ögonblicket kommer man att känna lite smärta, i det här ögonblicket. Men när man belyser ens undermedvetna kommer man att känna smärta som är relaterad till saker i ens förflutna.

Till exempel om något hände i ens barndom som man inte kunde hantera just då, och man förträngde det, vilket ledde till blockeringar i ens undermedvetna (undertryckt smärta). Att arbeta med sig själv andligt (att bli och vara mer medveten) kommer att belysa ”tidigare smärta”.

Att bli mer medveten om hela sitt jag, både det undermedvetna och det medvetna, och i det ljuset och mörkret.

Som du skriver lite om i #0 behöver man på något sätt inte bearbeta ens personliga mörker, och trauman. Egentligen är det enda som behövs att släppa in ljuset, eller inse att man är Ljuset.

Är man fokuserad, eller utgår från det ljus man på djupet är… Då är man på något sätt evigt fri, oavsett hur mörkt det blir "på utsidan".

Sen ligger nog inte friden i att bli av med, och bearbeta precis alla sina inre trauman… Friden ligger på något sätt i att acceptera sina inre trauman… Acceptera att de redan har skapats. Och accepterar man det fullt ut… Då är jag ganska säker på att åtminstone kopplingen till dem löses upp.

Frid är alltså att acceptera, och låta vara….😊 Gör man det på djupet,
då är man också på något sätt för alltid på djupet fri.🌹

Det där med att släppa taget beskriver David R. Hawkin som en sorts kapitulation. Han beskriver att släppa taget inte är en svaghet, utan snarare en djup inre handling av styrka och medvetenhet. Det är ett sätt att överlämna sig till det som är, utan motstånd, och därigenom frigöra sig från lidande och begränsningar.

När jag själv erfor samadhi, så var det faktiskt en sorts kapitulation som var anledningen till det. Om man bara säger att "nu släpper jag taget" är det en sorts "görande" medan en inre kapitulation snarare är ett icke görande.

Hos Hawkins är kapitulation inte nederlag, utan en väg till frihet. Det är en subtil men kraftfull omdefiniering av vad det innebär att släppa taget.

#3:

Jag tänker vidare, att för att erfara Gud (erfara Samadhi) så måste man kapitulera totalt…kanske är det just en erfarenhet av att göra just det. Att lämna över hela sitt väsen till Gud…i total och fullständig kaputilation.😊

#4:

Ja, fast det funkar inte om man bestämmer sig för att kapitulera för att man förväntar sig någonting av det, typ samadhi. I så fall kapitulerar man inte på riktigt. Det måste nog gå till så som för Tolle eller för mig.

#5:

Jo, så är det ju.

Tack alla för era svar 😊 Jag håller egentligen med er om allt vad ni skriver, men har inte riktigt tid svara er alla just nu, så det får bli så här. Kanske kommer jag på något mer att tillägga vid senare tillfälle 😊