Vi kastar ankare i olika hamnar – människor, saker, drömmar – och tror att kärleken finns där. Vi säger: ”Jag älskar dig” eller ”det här är min största kärlek.” Men hamnarna är bara objekt, tillfälliga platser. Den ena dagen håller vi fast vid en människa, nästa dag vid något annat. Det kommer och går, och vi kallar det kärlek.

Om någon frågar vad vi älskar mest, är det inte svårt att rangordna: kroppen som bär oss genom livet, jobbet som ger trygghet, partnern som ger närhet, barnen, hemmet, vännerna… Allt vi håller kärt är på något sätt villkorat. Även vår mest grundläggande kärlek till oss själva och vår kropp beror på att de fungerar och att vi känner glädje och trygghet.

Till och med en moders kärlek till sitt barn kan ofta vara sådan. Hon älskar sitt barn för att det är hennes, men skulle det vara någon annans barn, skulle känslan inte vara densamma. Nu säger jag inte att en mor inte älskar sina barn; det är inte det det handlar om. Utan det handlar om något mycket djupare än så. Så missförstå mig inte – det handlar om den andra sortens kärlek.

När vi ser detta klart inser vi något viktigt: denna form av kärlek, hur varm och äkta den än kan kännas, är beroende av något utanför oss. Den kan komma och gå, men samtidigt pekar den mot något större – kärleken som inte kan mätas, inte kan tas ifrån oss, den som är vår sanna natur.

🌸 Den andra sortens kärlek är annorlunda.

Den är själva havet, inte hamnarna. Det handlar om den villkorslösa kärleken – den som finns oberoende av objekt, oberoende av ankare och hamnar. Den vill inget, kräver inget, ställer inga villkor. Den bara är, som solens ljus som strålar över alla, utan att välja vem som ska få värme.

Denna kärlek är vår sanna natur. Den går inte att förlora, för den är inte beroende av att någon annan ska spegla den tillbaka till oss. Den är hel i sig själv. Den är inte en känsla som kommer och går, utan en närvaro som vi själva är.

💗 Och det bästa av allt, är att denna kärlek inte är något vi behöver jaga i någon annan.

Den är redan vår egen grund, alltid närvarande, som en tyst glöd i hjärtat. När vi stillar oss, när vi ser bortom våra villkor och begär, upptäcker vi att denna kärlek aldrig har lämnat oss. Vi har bara glömt den i bruset av ”mitt och ditt”.

Och då förstår vi skillnaden:
– kärleken som är beroende av något utanför oss, och därför alltid kommer och går
– och kärleken som vi själva är, den som aldrig kan försvinna, den som är själva havet

När vi återvänder till den kärleken, försvinner jakten. Vi behöver inte längre kasta ankare i någon hamn, för vi minns att vi redan är havet självt.