Religioner har lurat oss under flera tusen år, att det är just så, att det finns en gud…med vitt skägg, och ljusa kläder…som sitter på ett moln i himmelen, och likt en diktator styr vad som ska hända här på jorden…därför tror många ännu att man verkligen kan prata med gud.
Men att prata med gud kan inte vara annat än att prata med sig Själv. (Eftetsom det teoretiskt sett går att skilja på sitt själv, som person, och sig Själv som närvaro, och medvetenhet, använder jag ett stort S ibland, för att förtydlig vad jag menar.)

Men, det lustiga är att vi alltid har varit "gud", djupt i oss själva. Vi erfar därför gud hela tiden…inte direkt som en kraft…mer som ett "fält" av allomfattande Medvetenhet.
(Ord träffar ändå aldrig helt rätt, eftersom vi aldrig kan annat än bara vara detta Medvetande.)

Man behöver egentligen ingen erfarenhet för att vara detta medvetande. Eftersom vi aldrig kan vara något annat än detta…vi kan aldrig betrakta oss, på så sätt att vi kan placera oss framför oss, och säga att det där är medvetandet, närvaron, och gud. Men vi kan erfara oss själva…med andra ord, när tanken totalt tystnar för en stund. Då är vi ett med oss Själva, på det djupaste plan…då är vi medvetna om att inget annat existerar än Du. Du som den eviga närvaron, som gud.

Efter en sådan erfarenhet, då behöver man inte längre tro, som religionerna säger åt oss att göra. Då vet man, man är medveten om Medvetandet. Man ser att allt som kommer och går, som går att betrakta, inte kan vara en Själv. Man erkänner sig, och förstår, att man aldrig kan vara separerad från "gud", från den närvaro man på djupet Är.

Jesus sade det bra…: "Jag är världens ljus, och du är världens ljus." och Jesus var aldrig något annat än en helt vanlig människa, som har förstått just detta…att vi på djupet är denna "gud", vi så länge letat efter bland molnen, i det yttre.😊

Ps..detta hade jag nog kunnat skriva om, och reflektera om hur mycket som helst…men jag slutar nog här för denna gång. Och hoppas att någon kanske kan se, och förstå poängen