#0:

Precis så är det! 👍Redan Einstein och Osho sa att mörker bara är frånaro från ljus.

Det här vill jag lyfta fram och kommentera:

"Den som upplever mörker,
upplever i själva verket bara sin egen frånvaro av ljus."

Det betyder att alla som kallar sig ljusarbetare och som säger att de kämpr mot mörkret, bara upplever deras egen brist på ljus och medvetenhet och borde inte kalla sig för ljusarbetare.

Men det är kanske enklare att projicera sina egna brister ut i den yttre världen än att titta inåt.

#0
Tack för dina så förklarande ord ,du satte verkligen ord på det jag har försökt att förstå i åratal. 🤗
Ska verkligen spara denna text. Den betyder så mycket för mig. Mer än du kan förstå. 💚

#2: Oj, men tack. Det betyder mycket att höra 🤗 Det glädjer mig att texten blev förståelig, för jag har kämpat med den en tid och verkligen försökt hitta ett sätt att förklara just det här 🩷

#1: Ja, jag tror också att det är enklare att projicera sina egna brister utåt. För det är inte alltid lätt att bli medveten om sig själv. Men jag tänker att vi inte är så onda eller hemska och inte ”ljusarbetarna” heller – att vi skulle behöva vara så rädda för det vi möter. Det är nog snarare rädslan för vad vi tror att vi kan hitta inom oss som känns värre än det vi faktiskt möter. Rädslan får oss att titta utåt istället för inåt. Trots att det egentligen inte finns något där inne att vara rädd för.

#4
Så är det, man söker förståelse utåt. Rädslan kan få en att känna sig som ett offer.

En del av mitt liv
Som hände för flera år sedan.

I ljuset av en öppning.
Minns inte hur, men en
Strimma av klarhet.
Infanns sig i mig.
Växte sig allt starkare.

Samtidigt som mitt mörka
Hjärtats fasad krackelerade.
Hjärtat pulserande, nu till
Försoningen och förlåtelse.

#5:

Tack för att du delar. Det låter som en djup insikt. Som något som började spricka upp inifrån, kanske mitt i det som gjorde ont. Och så kom en strimma klarhet. Något som visste. Något som försonades. Ja, försoningen… det är en så stillsam och helande kraft ✨🌿

#0:

Precis. Man kan inte förlora det man Är. Man kan bara förlora det man inte är.😊👍

#0: Det där är en vackert formulerad text som verkligen kan vara hjälpsam att läsa när man sitter fast i en annan verklighet.🥰

Det finns de som växt upp med människor som har betett sig som monster och som från tidig ålder har fått sitt inre ljus överskyfflat med tidigare generationers trycksvärta.

Där är det mörkt och hopplöst att befinna sig. Det är som att sitta fast i klibbig tjära, drabbad.
Man känner sig drabbad, dömd och förföljd av ett mörker som stryper varje litet uns av hopp och ljus.

Och det kan ta ett helt liv att inse att mörkret, demonerna, det hemsökande otäcka som bott i rädslan…… endast är långa skuggor i en själv

Precis så som du skrev:

Det mörker som då upplevs är inte en kraft utifrån som tränger in. Det är något inuti som ännu inte har blivit älskat, sett, omfamnat.

Att möta sig själv kan vara oerhört smärtsamt - Men också enormt läkande.

#8:

Tack, ja jag hoppas det, att texten är hjälpsam 😊

Det är så sant, det du skriver. Det kan verkligen kännas som att man är drabbad, som att mörkret kommer utifrån och tar över. Och när man burit det så länge, blir det som en inre sanning. Just därför blir det så viktigt att förstå att mörkret inte har någon egen kraft. Att det vi kämpar mot bara är delar av oss själva som blivit övergivna. Och att det går att vända sig mot dem, med varsamhet, inte för att bekämpa, utan för att se och bli medveten och för att upptäcka det oberörda ljuset inom sig.

#8:

Vilket otroligt vackert foto, förresten! 😍 Det känns som att hela världen ryms i en enda bild – skog, vatten, himmel, moln, sol, blommor, träd, berg, sand, gräs och stenar.

#7: Ja, exakt 😊

#9: Precis så 🥰

Jag hittade en historia av Hartmut Lohmann med rubrik "Ljuset i dig". som jag tycker passar bra in i den här tråden och därför översatte jag den:

Ljuset i dig

Jag har ingen färg – hur skulle jag kunna blekna?
Jag har ingen form – hur skulle jag kunna dö?
Jag har inget namn – hur skulle du kunna glömma mig?
Det jag är vilar och glöder i allting.
Den enda stora sanningen, så enkel:
Det finns ingen död! Ingenting och ingen har någonsin blivit glömd
som klarheten i det enda medvetandet genomsyrar oss alla.
I klarhetens tillstånd inser vi att vi inte är en person, ingen människa, ingen kropp, ingen själ. Vårt vardagliga medvetande är som ett rum vi bor i, fullt av allt vi behöver eller använder dagligen.
Tar du bort allt som står i det rummet, återstår till slut bara en:
Du, som handlande person, som tog bort allt ur rummet.
Nu inser du att det bara är en som skapar oordning i rummet: du själv. Löser du upp dig i denna självkännedom, blir du ett tillstånd, oföränderligt, oöverstigligt, oändligt.
Nu är du allt: Det tomma rummet, det fulla rummet, tillståndet av fullhet, tillståndet av tomhet, du är alla personer som någonsin gått igenom detta rum, gått igenom och någonsin kommer att gå igenom det.
Du är fri. Du är hel.
Du kommer nu att känna att varje föremål i detta rum, varje innehåll i ditt medvetande, är lika lämpligt att skapa lidande. Både det goda och det onda kan orsaka oss smärta så snart vi handlar ur separation. Varje känsla vi hyser får bara mening om vi utgår från ett verkligt objekt som känslan riktar sig till. Jag kan bara vara rädd om jag antar att något verkligt existerar där, separerat från mig. Så länge du är ett, finns det ingen rädsla, för du fruktar inte dig själv.
Rädsla är ett tecken på separation. Men även glädje är ett tecken på separation, liksom varje annan känsla. Känslor behöver ett motpart som de riktar sig till. I tillståndet av rent varande ger känslor ingen mening. Känslor, oavsett vilken sort, uppstår ur separation och drar oss tillbaka in i separationen. Även kärleken riktar sig från en person till en annan. Vad skulle hända om det varken fanns en verklig motpart här eller där? Vad händer med rädslan, glädjen, sorgen, kärleken när de förlorar sin motpart?
De försvinner inte helt enkelt, men återgår till sitt (vila-)tillstånd. De byter aggregationstillstånd, omvandlas från kvantitet till kvalitet. Som kvalitet är kärleken oändlig, oavsett hur många "kärlekspartiklar" du just nu sprider. Som kvalitet är glädjen oändlig, oavsett hur många glädjestrålar du just nu sänder ut. Och som kvalitet är din upplysning oändlig, oavsett om du just nu känner dig som en sten i öknen eller är nedsänkt i det stora varandets ocean.

#13:

Fin, och djup historia 😍
Det kanske handlar om, till slut, att bara vara människa. Inget mer, inget mindre.

#14:

Ja och att helt enkelt bara vara, utan att identifier sig med sina känslor.

#15: Jo, tänk vad fint det är att hitta dit….

#16:

Ibland är vi nog alla där. 😊 Är man ibland någon annanstans är det bara till att hitta tillbaka.

#17: Så är det. 🙃

#13
En lång och intressant text. Den får man traggla sig igenom ett par gånger. 🙂

#19:

Jag läste den också ett par gånger. 😊