Ljuset som inte kräver något
Jag tänker ofta på hur det låter när människor säger att de står i sitt ljus, sin kraft eller sitt hjärta – samtidigt som de vill bli beundrade, kräver respekt, slår ifrån sig eller reagerar med ilska.
För mig är det en enorm skillnad mellan att reagera ur rädsla och att svara från närvaro.
Om jag är förankrad i min mitt, i det ljus jag är, så kräver jag inte respekt.
Ljuset slocknar inte bara för att ingen ser det.
Då finns inget behov av att skylta med sin kraft. Den talar för sig själv.
Inget behov av att försvara sig, för det finns inget att försvara.
Inget att bli arg över, för när man vilar i sitt centrum upphör motståndet.
Jag tror att vi ibland glömmer att den största styrkan är helt stilla.
Den klagar inte. Den hotar inte. Den upprör sig inte. Den bara är.
Och just därför förändrar den allt omkring sig, utan ansträngning.
Att stå i sitt ljus är att vara så närvarande i sig själv att inget yttre kan rubba ens balans. Då behövs inga etiketter, inga titlar, inga berättelser om vem man är eller vad man bär.
Att stå i sitt ljus tömmer en inte. Det gör en inte kraftlös, svag eller trött.
Det är kampen att upprätthålla en bild av sig själv – som den goda, den kärleksfulla, den som bär världen på sina axlar – som dränerar.
Det är att identifiera sig med en roll, i stället för med ljuset självt, som tröttar ut.
För ljuset behöver inte visa upp sig. Det bara lyser.
Och när vi verkligen vilar i det, försvinner behovet av att bli sedd, trodd eller beundrad.
För mig handlar andlighet inte om att vara en huvudperson i ett stort drama.
Inte om att stiga upp någonstans eller gå igenom några portaler.
Det handlar om att ständigt återvända till mitten.
Där jag inte behöver något från någon.
Där ljuset lyser av sig självt.
Och där kraften aldrig tar slut.
- Redigerat 2025-07-31 19:20 av FataMorgana
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Ja, jag håller egentligen helt med dig. Men tänker också att ibland kan man kanske behöva säga ifrån också, för att inte bli helt "överkörd".
Jesus blev ju t ex också arg. Jag tror där med att vi alla känner ilska, och blir ilskna nån gång i livet. Till exempel som jag själv blev igår ikväll…😊?
#0:
Precis så är det! Vem som är ute efter respekt och beundran, är beroende av människorna som man vill ha respekt och beundran av. Man är inte fri.
Att vara ute efter respekt och beundran, är ett tecken på energibrist och att inte vara förankrad i sitt ljus. Energin som man inte själv har, vill man ha av andra.
Osho sa att han inte behöver andra människors respekt. Det är ett tecken på frihet och ödmjukhet.
Till slut ett citat av Don Juan ur en av Castanedas böcker:
"Den vanliga människan söker visshet i betraktarens ögon och kallar det självförtroende. Krigaren söker otadlighet i sina egna ögon och kallar det ödmjukhet."
#0
Så sant skrivet FM.🙂
Ärlighetens väg till stillhetens ro.
Jagets murar krackelerar, blottläggs nakenheten.
Vågar man då erkänna sig besegrad?.
Ärligt, kan man verkligen hoppa ifrån bergets högsta topp. Utan att veta var man landar.
Eller har jaget fortfarande taget i dig?.
#1: Jag håller med dig. Ilska är en del av det mänskliga. Vi känner den alla ibland, och ibland behöver vi verkligen säga ifrån. Det är inte det jag ifrågasätter.
Men det jag försökte sätta fingret på är mer subtilt. Det handlar om varifrån en handling kommer, inte om handlingen i sig. Det finns en enorm skillnad, tycker jag, mellan att reagera ur närvaro och att inte göra det.
Det jag lägger märke till allt oftare är hur människor talar om sitt ljus, sin kärlek och sin villkorslöshet, och om hur de står stadigt i sin mitt – samtidigt som de kräver erkännande och respekt, och reagerar starkt när de inte får det. För mig tyder det snarare på att de i just det ögonblicket inte vilar i det ljus de säger sig stå i. De liksom säger en sak, men i sina handlingar och reaktioner visar de på raka motsatsen, dvs att de är långt i från sitt mitt och att de inte hjälper villkorslöst.
Om vi jämför med någon som Sadhguru, så skyltar han inte med sin egen kraft eller sitt ljus på det sätt som många andra gör. Hans sätt att vara och agera känns mer förankrat i närvaro. Han verkar inte ha något behov av att få erkännande eller bekräftelse – man hör eller ser honom aldrig fiska efter sådant.
Just det, menar jag, visar att han står mer i sin mitt än de som ständigt behöver bli sedda och bekräftade. Det betyder inte att han aldrig kan bli arg – men antagligen mycket mer sällan än de jag syftar på. Och detsamma tror jag gäller för Jesus.
#3:
Tack, fint formulerat. Ja, det är nog precis så, dvs genom att vara ärlig inför oss själva, som något kan börja skifta. Inte i att försöka vara "upplyst" eller fri, utan i att se var man ännu håller fast.
Att hoppa från berget utan att veta var man landar… kanske är det just det som händer när man slutar klamra sig fast. Men nej, jaget har nog fortfarande tag i de flesta av oss, mer än vi vill tro. Skillnaden är kanske om vi vågar se det och inte gömma det bakom vackra ord 🤗
Återvändandet - Till sig själv - eller till sitt själv. Navet i varat…. som vi spiralar oss i och ur…..återvändandet hem.
Tack för fin text.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#5
Ja, så upplever jag det också. Allt har sin tid, frågan om människan har det i sin iver.
#6: Tack själv. Ja, just så – återvändandet hem. Alltid hem.
#7 Ja, det är just det – tiden finns, men inte alltid tålamodet.
#4:
Ok, ja då förstår jag ju hur du menar.🙂
Starta ny diskussion