#0:

På Oshos minnessten sten i Chuang Tzu Auditorium im Osho International Meditation Resort in Pune, Indien står:

"Never Born – Never Died – Only Visited This Planet Earth Between Dec 11, 1931 – Jan 19, 1990"

#0:

Jag kommer snabbt att tänka på min Buddha-staty som jag har på altanen 😊 en trevlig figur, som påminner mig om det meditativa.
Men visst, den hade lika gärna kunnat vara en trädgårdstomte…om jag i stället hade velat bli påmind om julen.
En sådan tomte, är egentligen lika sann, som statyn över Buddha.🧘

Men i alla fall, så var det ju en djup text av Osho som du snubblade över…😊

#2: Alltså, vi har ju också "avbilder" och prydnadsfigurer hemma, och sen så är jag inte alls så säker på att det verkligen är sant, det som Osho säger, att det under så lång tid varken målades bilder eller gjordes statyer av Buddha. Man vet aldrig med Osho 😄 Men budskapet bakom är vist, dvs hur hela berättelsen om Buddha bara är en illusion. En projektion av sinnet och hur vi sen gör bilder och statyer av den projektionen, och till slut börjar dyrka vår egen tanke 😊

#4:

Jo. Jag tog nog Oshos historia lite bokstavligt tror jag ett tag 😂 det kanske bara var en metafor. Vem vet om det är mina "autismdrag" som spökar😄 haha. I alla fall… Innebörden är vis, som du säger…

#0: Visst gör vi illusion av verkligheten.

Och tron vi har. Tas för sanning. Och sanningen vi tror på skapar missförstånd - kamp och elände…..

Så projicerar vi ut vår sanning
Som den enda sanningen och hoppas på att bli någon - undertiden som vi klamrar oss fast vid symboler och ber till krafter utanför oss själva.

Istället för att vända oss inåt och följa vårt hjärta -

#6: Sant. Det är svårt att släppa taget och våga lyssna på sig själv 😊

#7: Jo, men övning ger färdighet sägs det.
😉

Den egna vägen kan kännas förfärligt ensam och innehållslös.
Innan vi finner meningen med det som ansågs vara innehållslöst, vill säga.

Allt för ofta finner människor tillhörighet i den större massan. Där många av oss vinglar fram i jämförelsens värld av normalt och onormalt. För att känna oss trygga

Och jag är inget undantag

Jag var in i en butik och kikade på kristaller igår och hade ingen tanke på vare sig lejonportaler eller datum.
Jag fick mig en lång pressentation om allt som Universum kunde tänkas erbjuda.

Denna gången stod jag tyst och kände in orden, nyanserna i tonen och hens kroppspråk och som avslutades med att någon skulle hålla en vägledd transformation under kvällen.

Om jag kanske skulle vilja stärka mitt inre ljus?

Tack men nej tack. Mitt ljus är ljust ändå.
Sen betalade jag och gick där ifrån.

#8:

Ja, ljuset är helt enkelt ljuset. Jag ser det som att man varken kan stärka, eller minska "sitt inre ljus". Egentligen är vi, för det första, detta ljuset (medvetenhet/medvetande)… Hur ska vi kunna öka oss själva? Vår närvaro? Vi är alltid Här… Bara det att till en början blundar vi lite hårdare. Med tiden, kan det verka som att detta ljus ökar… Men det som egentligen sker är att vi i bästa fall blundar lite mindre, och mindre inför oss själva, vår essens.

Men egentligen, för det andra, så är detta blundande inget verkligt… Vi inser bara mer och mer att blundadet aldrig ägde rum, och vi var alltid Här, ett med vårat inre Ljus, ett med oss Själva. Och att resan från här till Här, egentligen aldrig ägde rum… Vi drömde bara den resan… Och när vi nu "vaknade upp", och började drömma medvetet… Så insåg vi oxå att alla föreställningar om lejonportaler, datum för undergång, var bara ett sätt för oss att hålla oss fången lite till, för att fortsätta drömma… Eftersom smärtan att inse, skulle bli för stor… "Vem är jag nu?" Utan mina föreställningar…. Vågar jag stå naken, inför sanningen, inför vårat eget ljus. Vågar jag släppa föreställningarna, och åter igen bli tom… Att inse att vi är och alltid varit, Världens ljus, precis som alla andra. Varken mer, varken mindre😊.

#8:

Jag skulle också ha sagt nej tack och gått därifrån. Idag har saker som transformation, upplysning och ljusstärkning blivit till en vara, som om det skulle vara någonting som man skulle kunna köpa eller få av en annan.

Men i alla fall fick du tag på ett par fina stenar. Den ena ser ut som en aventurin, en hjärtseten som lugnar känslor. Den andra stenen känner jag inte. Vad är det för en?

#10: aventurinen är det den gröna, måntro? Jag har verkligen tapoat det där med namnen och syftet.
Den bruna tänker jag mig är en tigeröga men vet inte alls om det är rätt o riktigt.

Det var bara dessa som jag föll för helt enkelt.

#11:

Ja, den gröna ser ut som en aventurin. Svårt att säga om det där är ett tigeröga. Man skulle behöva se den på riktigt.

#8:

Jag vet inte vad det är som får oss att känna så, att den egna vägen känns så ensam och innehållslös, men just så brukar det kännas, tills något händer inom oss. Det som kändes tomt blir plötsligt fullt, och det som kändes meningslöst får en helt ny mening.

Bra att du kände efter och stod kvar i ditt eget ljus 💚

Vilka fina stenar 😊